Fallout – Young Summer

Foto av Catie Laffoon

Foto av Catie Laffoon

 

Young Summer är en självklar popbegåvning från Washington DC som senare i år släpper sin efterlängtade självbetitlade EP. Häromdagen landade singel nummer två från EP:n, den drömska juvelen ”Fallout”. Låten skiljer sig från jazzdoftande ”Paused Parade” som kom för någon månad sedan. Det ord som gör soundet i ”Fallout” mest rättvisa torde vara ”lush”. Ljudlandskapet är skapat lager på lager i perfekt balans. Fram träder en melankolisk väv broderad med strimmor av havsbris och tyll, förgylld med Summer’s trösterika och självklara sång. Perfekt för att dämpa sensommarmelankoli. Trevlig helg!

Release i dag – Lost Childrens ‘Hillside’

 

Under en resa till Hanayashikiparken i Tokyo fann Avery Brooks äntligen ett smeknamn till en samling låtar han hade jobbat med privat. Det var på ett litet plakat som han i förbifarten såg en liten fras som fastnade hos honom – ”lost children”. Brooks kände att de orden beskrev något som han kände inom sig, känslor som handlade om åldrande, dödlighet och ångest som kan medfölja med vuxenlivet. Begreppet ”tid” har varit ett tema som följt honom ända sedan den första releasen, Our Fallen Cities, som var ett soundtrack med visioner om ett post-apokalyptisk Amerika. En samling kärlekssånger höljda i en dimma av futuristisk nostalgi. Med låtar som ‘Time is Running Down’ stod det ganska klart att det var i en omloppsbana runt den mörkare delen av 80 – tals musiken med vocodern som trogen följeslagare, han trivdes bäst. Och inte utan att man känner vibbarna från Depeche Modes tidiga verk när man lyssnar igenom Our Fallen Cities.

Brooks fascination av sin egna dödsdrift fortsätter och nu levererar han låtar i form av spökhistorier,  singeln ‘Hillside’ som släpps i dag är ett fint exempel på en sådan. Han kommer även att fortsätta att hylla sina darkwavehjältar på albumet, SPECTERS, som släpps den 30 oktober. Hans synthar kommer även att ordentligt få sträcka på benen på den kommande plattan med svindlande invecklad programmering med tätare texturer men som skimrar av små ljusfläckar som lyckas slinka genom. Brooks vokala insatser har vävts in i mixen och fungerar ofta som synthmattor likt elastiska skikt draperade över metalliska slagverk. Men trots hans kanske morbida fascination av döden så är soundet väldigt levande med pulserande körer och synthar i livliga blå kulörer. På kommande skivan bidrar Brooks’s vänner och bandmedlemmar från Ravens & ChilesSelebrities och the Ice Choir med gitarrslingor och bakgrundskörer. En beskrivning av den kommande skivan lyder så här: ”Specters is a sensitively woven sonic space that deals primarily in darkness, but glows with a slight warmth around the edges”.

Medan vi väntar på denna kommande juvel njuter vi av ‘Hillside’ på repeat. God lyssning!

 

”Semestern är slut – ångestlindring” och ny musik <3

Med stor separationsångest inser jag motvilligt att semestern är över för denna gång. Även om musikhösten ser lovande ut med flera efterlängtade skivsläpp (se tidigare inlägg) och en Moderat-konsert på Berns i början av september, så befinner jag mig för tillfället i ett ”Berlin-rus” som jag inte riktigt är redo att komma ut ur än … Det är något speciellt med den staden. Kanske är det människorna, den kreativa och tillåtande atmosfären, graffitin och alla fantastiska muralmålningar, de sköna caféerna och restaurangerna med den goda och billiga veganmaten som gör Berlin till den ultimata staden? Samma våg av lycka sköljde över mig även förra våren då jag åkte dit för The Knifes avskedskonsert.

För att dämpa  ”semestern är slut – ångesten” så lyssnar jag, såklart, på musik. Our Broken Gardens ‘Seven Wild Horses’ fungerar perfekt som lindring med samplade galopperande hästhovar och allt. För er som känner till den experimentella musikgruppen Efterklang från Köpenhamn, så kanske ni också har hört talas om Anna Brønsted som spelar piano med gruppen under konserter. Our Broken Garden är hennes sidoprojekt och hon har hittills släppt en EP och två LP varav en är ett livealbum.

 

 

Mer nytt samt saker att se fram mot:

Vår favorit TR/ST (Robert Alfons) är på gång med nytt material. Igår la han ut en teaser på sin Facebooksida: https://www.facebook.com/dressedforspace/?fref=ts.

Introflirts album Temporary Heaven finns sedan 12/8 att lyssna på via Bandcamp:  https://introflirt.bandcamp.com/album/temporary-heaven

Ambient/postchillwave-producenten IAMBEAR släpper konceptalbum i fyra volymer genom Sommarhjärta, med start i dag: https://soundcloud.com/iambearband/sets/iambear-kattegatt-vol-1

The Glass Children släpper singeln ‘Do Well’ den 21/8 på SoundCloud

Brooklyn bandet Lost Children släpper ‘Hillside’ 24/8 (mer om bandet och releasen senare)

 

Så med dessa musiktips önskar vi – trevlig helg! ♥

 

 

 

 

 

Nytt (nästan) från Public Memory

Vi gillar det mesta som Robert Toher (f.d. Eraas) rör vid och följer hans nya projekt Public Memory, men lika stort engagemang som vi lade på att önska att Eraas skulle släppa nytt. Ändå lyckades vi missa att en ny Public Memory-singel landade i somras (19 juli), tillsammans med datumen för en månads höstturné med Merchandise i (tyvärr begränsad till) Nordamerika. I samband med att turnén offentliggjordes släppte Toher singeln ”Gate At The End” – det mesta upptempot och trumdrivna hittills från Public Memory. Men med Tohers typiska transframkallande ljudlandskap intakt.

Från början var tanken att låten skulle ingå på debutalbumet Wuthering Drum, men så blev det inte. Toher berättar för Spill New Music:

“The song is based on a sample that I pulled from an unearthed box of four track tapes that were recorded when I was living in Salem Massachusetts one fall, either 2002 or 2003. It has since been sped up. The song was one of the first pieces I wrote for Wuthering Drum, while I was living in a warehouse building in Cincinnati Ohio for a month on my way out to LA.

It didn’t really have a logical place on the album and I’ve been doing an earlier version of it live recently. I had been wrapping up odds and ends of old material in preparation to working on new material (which is happening now) and one of the pieces that reached its natural conclusion was this song.”

 

Exiles – Red Lights

2048x2048

Hey! Jag har nu motvilligt insett att en lång och skön semester är slut. Men med återgången till vardagen följer också mer fokus på WEIT och inte minst – tid att lyssna igenom all musik som kommit in under sommaren. Tack för att ni fortsätter att skicka in så mycket guld till oss, keep it up!

Så, varför inte sparka igång höstterminen med lite stark syntwave från sydöstra Irland. Trion Exiles började skriva på sin debut-EP i slutet av 2015 och 9 september i år släpps Red Lights EP. Första singeln, med samma namn, målar upp ett maffigt larger than life-synthscape. Det här är syntpop för arenor. (Jag måste erkänna att jag alltid varit svag för arena-pop/rock.) Det går heller inte att ta miste på bandmedlemmarnas (Darragh O’Connor, Johnny Smee och Jack O’Flaherty) kärlek till elektronisk musik i allmänhet och 1980-talets syntpop i synnerhet.

Typiskt för arenaband är att de skriver låtar med tydlig progression. I ”Red Lights” är den starkt synt- och så småningom också gitarrdriven. Syntintrot innehåller ett riff med ett ackord som känns igen från MGMT:s megahit ”Electric Feel”. Men där MGMT dras åt det experimentella, psykedelisk pop som ändrar skepnad, skapar Exiles en betydligt rakare, mer rockinfluerad syntpop. Trion framhåller själva influenser som Hall & Oates, Tears for Fears och soundtracket till den odödliga actionkomedin Dödligt vapen, men jag vill hävda att de likt många andra av dagens syntpopband också inspirerats av MGMT.

Medan jag outtröttligt drömmer om nattliga bilfärder genom L.A. drömmer Exiles om Miami. Vilken stad är egentligen oviktig, för det handlar i djupet om en längtan efter frihet. Så här beskriver Exiles själva den kommande EP:n:

”Released in September 2016, ‘Red Lights’ is an exploration of life, love, fast cars and escaping expectations. It’s a perpetual summer dream, a night-time cruise through the palm trees and neon lights of Ocean Drive, a speedboat ride into a South Beach sunset with the promise of a new dawn.”

Håll utkik på SoundCloud i början av september alltså!

‘No Us’ – Karman

1470070607730-tnj25hxg85l1juze-94833e0d8dbbe8ea0cec5d7cff9b8aacDen 1 augusti släppte Karman den första singeln, ‘No Us’ från sin kommande EP, Heaven Complex, med releasedatum den 1 september. Projektet består huvudsakligen av låtar som påbörjades under den tid då han var immobiliserad efter en olycka, för att sedan slutföras efter att han återhämtat sig helt. Karman säger: ”it’s the soundtrack to suffering and hope, anxiety, and adventure.”

Hunter Karman föddes 1994 i Los Angeles. I december 2013 släppte han det 8-låtar långa melankoliska dansprojektet, 2005 Forever och hans Cubby – Steady Now remix plockades upp av Comedy Central och kunde således höras i deras TV-produktion ”Broad City”.

Nu är han som sagt på gång med nytt material och jag föll först och främst för videon till låten ‘Not Us’. I den ser vi Karman och en tjej (Susannah Liguori) i intima stillsamma poser i ett kargt landskap filmade med handkamera. Jag tycker att det här är ett fint exempel på när instrumental musik i kombination med bilder kan ge så mycket mer utrymme för egna tankar och fantasier. Och hur man inte blir fastlåst vid orden i en låttext. Karman har tillsammans med fotografen Soraya Jansen klipp ihop och skapat en video som lyckas försätta mig i ett känslomode som både består av vemod och hopp. Hur klyschiga motljusbilder än må vara så funkar de ändå utmärkt på mig! Se videon.

 

 

The Acid – Red (Olaf Stuut Remix)

Hej där! Det är ju som bekant lite semester-mode på WEIT just nu, men det hindrar oss inte från att posta ett inlägg då och då. Personligen börjar jag redan känna av lite sensommarvemod, så när jag trillade över denna fina remix infann sig en omedelbar känsla av tröst. Kommer att passa perfekt under bilresan imorgon.

Slump eller inte, men när begåvningarna Adam Freeland, Ry X och Steve Nalepa gick på samma fest föddes The Acid, ett elektroniskt drivet projekt som startade helt anonymt. I mitten av 2013 smög trion ut fyra låtar på SoundCloud och det skulle inte dröja länge förrän The Acid’s fina mix med inslag av indie, dance och R&B hade rönt stor uppskattning. Jag fastnade direkt för den här sköna remixen av ”Red”, signerad Olaf Stuut.

Fortsatt trevlig sommar!

Ny singel – ‘Orange Light’ från Introflirt

Introflirt-Press1-Retro-jpeg.jpg

Vi fick mejl från våra vänner Ben Benjamin, Vafa Denalda och Brendan Dreaper i Oaklandbaserade Introflirt. Det är, som kanske flera av er känner till, inte första gången vi skriver om denna synthpop / new wave / croonwave -trio. Nu är de på gång med sitt andra album, ‘Temporary Heaven’ som släpps den 2 augusti. Från det får vi nu njuta av den andra av två släppta singlar, ‘Orange Light’. Första släppet var, som vi skrivit om tidigare, sensuella ‘Frozen Lace’. Jag kan skvallra om att detta album innehåller så många fina glimmrande juveler att mina öron gör små piruetter av lycka. Och alla dem som gillar artister som; Soft Cell, Depeche Mode, Jan Hammer, Junior Boys, Majical Cloudz och inte minst TR/ST kommer att få sitt lystmäte mättat, hint, hint! Men för att återgå till den rykande färska ‘Orange Light’ så kombinerar Introflirt i vanlig ordning fantastiska och lekfulla melodier, poppiga synthar, Bens sammetslena (croon)röst med självutlämnande texter. Texter som handlar om att bli besviken på människor, bräckligheten i relationer och vägen mot sexuell frigörelse. Dessa är genomgående teman för hela albumet vilket också skulle som kunna fungera som ett delikat balanserat soundtrack till ett inåtvänt liv som samtidigt strävar efter att nå ut. Ben (sångaren) berättar att han växte upp i en religös familj vars värderingar initierat en känsla av skam inför sexuell åtrå. Ben ville bli fri från denna kuvande moralism och den rädsla han upplevde inför konsekvenserna då han kände längtan efter vissa saker.

Introflirt utforskar ny mark både genom utelämnande texter och genom att utmana förutsättningarna för elektronisk musik. Det både glittrar och sprakar samtidigt som det svarta ligger under ytan och lurar. Spejsiga retro synthar a’la 80-tal möter den betydligt äldre sångstilen ”crooning” i en slags modern uppdaterad tappning. Detta är en kombination som är så oväntad och konstig att den i teorin låter lite galen. Men på något märkligt sätt fungerar det förbluffande väl. Här är en beskrivning som fanns att läsa i mejlet: ”Reinventing pop song structures to reflect the unpredictable nature of life’s twists and turns, the songs on this album present a clarity and confidence that’s a little bit dark, a little bit sentimental, and very very flirty.”

Introflirt har ett unikt sound som med lika delar glitter och svärta lyckas flirta sig rakt in i mitt musikhjärta.