In memory of Introflirt

Skärmavbild 2015-08-27 kl. 13.24.42

 

We were totally devastated when we learned about the fire in Oakland that started late Friday evening in a warehouse called Ghost Ship, that had been turned into an artists’ residence and work space. At the time when the fire broke out there was an ungoing party/festival, ”Golden Donna 100% Silk 2016 West Coast Tour” taking place on the second floor. Among the 36 now identified victims was Benjamin Runnels also known as Charlie Prowler. Ben was in the band Introflirt together with Denalda Nicole Renae who at this moment still is missing (as far as we know).

It was in the summer of 2015 we got to know Ben when he for the first time wrote to us assuming that Introflirt’s music would be just up our sleeve … And how right he was. We fell in love with it instantly and also with Ben’s warm and friendly personality that radiated all the way over here, to the other side of the world. Apart from his wonderful ways, networking skills, sense of humor and generosity he was a great musical talent who dazzled us with his voice. Together with Denalda he invented the most odd combination in music – crooning and synth pop, but it worked! We talked about how much we wanted the two of them to come to Sweden and play. Unfortunately that is never going to happen now. The sadness we feel in our hearts is hard to put in to words. All we can say is that you are going to be deeply missed. Thank you for the music. And where ever you are I hope they have damn good coffee! RIP ♥

 

Ghost Loft tillbaka med finstämd melankoli

LA-baserade producenten Ghost Loft har hängt med sedan starten. När vi drog igång WEIT för drygt två år sedan var hans ”Be Easy” den första låt vi postade och sedan dess har han släppt flera pärlor, bland annat ”So High”. Inför senaste släppet (2/12) tvekade Ghost Loft och det var länge osäkert om ”Barely Breathing” alls skulle nå fansen (via thelineofbestfit.) Under perioden då ”Barely Breathing” kom till höll ångesten Ghost Loft i ett hårt grepp och en natt kom låttexten av sig själv:

There’s no air
I need a reason to breathe
There’s no air
Give me something to believe

”Barely Breathing” är det mest utlämnande bidraget hittills från Ghost Loft, men mixen och ljudlandskapet är lika luftigt och atmosfäriskt som alltid. Jag förflyttas till Genèvesjöns yta, en loj disig sommareftermiddag. Och jag kommer att tänka på en annan mästare på atmosfärisk elektronisk pop: svenska producenten The Land Below.

Nytt från RA – Then I Woke Up In Paradise

 

 

Igår släppte RA EP:n Then I Woke Up In Paradise via ett samarbete mellan Adrian Recordings, Progress Productions (S), Premium Abundance (DK) och Third Coming Records (FR). Denna malmökvartett bjuder in till ett dystert men ack så vackert elektroniskt landskap där jag gärna skulle stanna längre än de fyra låtar, ‘Oceans’, ‘Then I Woke Up In Paradise’, ‘040’ och ‘Orchid’ som utgör EP:n. Gruppen hittar sin energi ur förtvivlan, förlust, frustration och rastlöshet. Efter den tragiska bortgången av en bandmedlem genomgick gruppen en förändring. De gick från att vara en psykedelisk rockkvintett till att gå i en ny riktning genom fullängdsalbumet Scandinavia som släpptes 2015: ”Vi övergav vårt råa punkiga sound och försökte att utforska en annan känsla, en mer romantisk känsla. Vi gav oss själva tid att tänka och reflektera och jobbade mer med sångstrukturer” Simon Minó (trummor och sång)

Det förefaller vara en stringent utveckling som det hårt arbetande bandet gjort och soundet har renodlats ytterligare då Then I Woke Up In Paradise både känns mer genomtänkt och självsäkert än tidigare släpp. Kanske också tack vare producenten Joakim Lindberg som har producerat bandets samtliga material. ‘Oceans’ är en fullpoängare som går på repeat i mina lurar. Den pockande dystopiska känslan borrar sig rakt in i märgen och Martins sång är så vacker att jag ryser. En perfekt EP att ta sig genom vintermörkret med.

Lyssna på hela EP:n 

Vi rekommenderar även: https://open.spotify.com/album/6odi3YoMdEzcJhKcDdQhmQ

rapress-500x375

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

RA är: Simon Minó, Erik Blondell, Felix Mårtensson och Martin Nilsson

 

LAIRE – Final Coming

Underbarnet LAIRE är tillbaka. Med nya singeln ”Final Coming” gör LAIRE sitt starkaste avtryck hittills. Bakom artistnamnet döljer sig en anonym blott 18-årig producent från tyska Köln som hittat sin nisch inom atmosfärisk elektronisk musik med ett stort mått av chill wave och trap. Vi är flera som imponeras av det han lyckats åstadkomma under sitt första år som producent. Bland inspirationskällorna återfinns Purity Ring, Flume, Porter Robinson, Whispa och Yung Gud.

Just nu är jag mitt inne i den svensk-franska thrillerserien Midnattssol producerad av SVT. Det är en mångbottnad historia som målas upp med ett vidunderligt norrländskt landskap som fond. Uråldriga traditioner och kulturer (samerna) möter exploatering och multinationella företags vinstiver. Lite så upplever jag också temat i ”Final Coming”, som framkallar ett eko från svunna tider och skickar det långt in i vår tid och framtid. Tempot är behagligt långsamt. En vaggande dub ger riktning åt en loopad melodislinga. Drömlika atmosfärer träder fram successivt lager för lager. Med små samplingar tillför LAIRE en lagom dos skevhet till det luftiga hypnotiska ljudlandskapet. Vid precis rätt tidpunkt: inslag av gåtfull sång, piano eller minimalistiska samplingar. Ett hisspling (?) får mig att ryckas ur drömmen och påminnas om vår upp-och-nedvända samtid.

Jag vill påstå att LAIRE är sprungen ur samma ådra som brittiska Forest Swords, som också skapar milsvida svävande ljudlandskap, lager på lager, med små medel och med dub-step som grund. Forest Swords mixade sitt album Engravings utomhus. Den känslan får jag också med LAIRE:s ”Final coming”, även om det bara är en känsla. Det låter så lätt, så enkelt. Mer exakt än så här blir det inte. Hur ska LAIRE kunna toppa denna perfekta trap/future wave?

 

LAIRE:s sociala media:
Soundcloud
Twitter
Facebook
Instagram

Lizette Lizette – ‘Rest’ feat. Nicklas Stenemo

giannina-panfichi_1Ibland pumpar mitt musikhjärta extra hårt. Som till exempel när Stockholms finest Lizette Lizette skickar nya låten ‘Rest’ (feat. Nicklas Stenemo). Håret på mina underarmar reser sig redan under introt: ”You try so hard so hard to shape, life as you want it” … Texten är sprungen ur LL:s djupsinniga tankar kring livets mysterium. Filosofiska tankar som har funnits redan från barnsben och som har utmynnat i en  övertygelse i det ockulta. LL menar att: ”vissa saker inte är menade oavsett hur hårt en pushar och försöker. Ibland måste en släppa kontrollen, luta sig tillbaka och lita på att livet tar en dit en ska”. ‘Rest’ är en underkastelse till livet och dess ödesplan.

Det här är första singeln från det kommande debutalbumet Queerbody som släpps i början av 2017. Och visst är det Kite-sångaren Nicklas Stenemos unika stämma vi hör i låten. Med en bakgrund som började i en stark protest, gjorde hen uppror som queerpunkare. Började på en musikutbildning, blev besatt av 80-talet och spelade i new wave-bandet “Secret Friend”. I den vevan gjorde LL också något som hen beskriver som sitt livs misstag, då hen sökte till TV4:s talangprogram Idol. Något som nästan höll på att knäcka hen. Efter det var LL besluten att sluta helt med musik men efter en sommar av hårt festande och verklighetsflykt drogs hen av en händelse tillbaka till musiken via Melodi Club trummisen Andy A. Han hade just startat ett nytt projekt; “The New Heaven Dieppe” och ville att LL skulle vara med och sjunga och spela keyboards. Till vår stora glädje tog Lizette Lizettes musikaliska bana inte slut där utan hen tackade lyckligtvis, ja. Efter ett par år valde hen att gå sin egen väg och blev lite av en ledsagare inom 90-tals popkulturen i Stockholm och hostade klubbar på både F12 och East. 2012 släppte hen singeln ‘Wheel of fortune’ och debut EP:n Raveland. 

Idag har Lizette Lizette med sin samlade erfarenhet och sina musikaliska influenser hittat fram till ett sound som uppstått av en slags kombination av den traditionella synthgenren och popmelodier, ur ett queerperspektiv. Inspirerat av gamla belgiska New Beat-akter så som In-D och Split Second har hen tillsammans med Stenemo tagit fram ett eget sound de valt att kalla för just ”queerbody”. Ett sound med rötterna i synthgenren, men samtidigt som ett statement mot densamma då Lizette Lizette menar att den är alltför konservativ och mansdominerad.

 

Releasedatum:  21:a november 2017

 

 

Fotokredd: Giannina Panfichi

Debutalbumet släpps den 18:e januari och är co-producerat av Nicklas Stenemo (Kite, Nicole Sabouné). Releasefesten äger rum samma kväll på Taverna Brillo i Stockholm.

Pacify – Kauf

1479416975749-t70o6n6er1msgalo-27f9ba5757c5f630ce9146000263652f

 

”Kauf-fredag” börjar bli ett välbekant begrepp här på WEIT. Ronald Kaufman a.k.a. Kauf fortsätter att droppa guldkorn från sitt kommande album Regrowth som är planerat att släppas någon gång under 2017. Ett album som utforskar sprickorna i de närmaste relationerna. Sprickor som kanske alltid funnits där, som små stenskott i en vindruta. Som av olika anledningar eller uppsåt ignorerats eller helt enkelt missats. Men som tillslut inte längre går att se förbi och som kräver omvårdnad för att inte totalt krossa allt, till en gräns där det inte längre går att reparera. Tidigare har vi fått ta del av en kärleksrelation med en ex-pojkvän som visade sig vara helt ytlig (‘A Ruin’) eller insikten i varför du blivit kär (‘Through the Yard’). Komplicerade familjefrågor står i fokus på ‘Turning’, ‘Key to Life’ och nu senast ‘Pacify’ som släpptes idag. ”You’re carving soft what you don’t need, can I give you a hand?”, undrar Kauf på det inledande spåret. Vi dras in av en frodig ljudbild, fylld av texturer som på något sätt både omsluter och lugnar. Kaufs själfulla röst leder oss in, låter oss ta ta del av och följa med på hans inre resa. Vilket inte går annat än att känna vördnad inför. Vi ser så mycket fram mot att såsmåningom få ta del av hela albumet/resan.

 

Girls Names – Zero Triptych (Mikey Young Remix)

Foto: Sarah Doyle

Foto: Sarah Doyle

En del låtar drabbar en, som ni vet. Så där så att du bara måste lyssna på repeat. Så var det för mig med ”Zero Triptych (Mikey Young Remix)” med Girls Names. En låt jag blev beroende av, flera dagar i rad. Vid det laget visste jag inget om Girls Names i allmänhet, eller originalet ”Zero Triptych” i synnerhet. Och jag ville inte veta heller. Inte bryta förtrollningen. Så jag sköt upp researchen.

Låten ”Zero Triptych” var på många sätt en nystart för postpunkbandet från Belfast – Girls Names. Som att gå tillbaka och börja från noll. Lite som att plötsligt få en möjlighet att återvända till tonåren, men med alla livsvisdomar i bagaget och börja om och göra rätt.

Orsaken till pånyttfödelsen stavas konstnärskollektivet Zero Group, som har varit och fortfarande är en stor inspirationskälla för Girls Names. Bandet har både växt i antal medlemmar sedan starten 2009, då Cathal Cully samt Neil Brogan skapade högljudd old school indie-pop, men också i ambitioner. Den forna duon är idag en full liveakt, förstärkt av Claire Miskimmin, Gib Cassidy och Philip Quinn. Nystarten har föregåtts av flera metamorfoser och EP:er samt tre album. Av allt att döma ett slags katarsis för frontmannen Cathal Cully:

”It’s all about the state of my mental health the last few years, sinking deeper and deeper inwards. Stress, anxiety, sex, depression, mortality, hope, despair, dreams and nightmares. But, of course, love. It’s the one thing that truly matters at the end of the day. It took a complete nightmare and a lot of heartache to learn that.” – Cathal Cully

En sak jag föll för med ”Zero Triptych (Mikey Young Remix)” var sången/låttexten i kontrast till den loopade melodislingan och synthstråkarna. Cathal Cully har aldrig sett sig som en sångare och har slutat oroa sig för vad folk ska tycka. Kanske är det det som ger hans sång den där klädsamma men tonårstruliga självsäkerheten.

Jag vågade slutligen lyssna på originalet. Det är 11 minuter långt och desto mer post-punk än remixen. Girls Names + Mikey Young = guld!

Happy second birthday to us!

Today’s our second birthday! And we’re still amazed by all the love we receive from you, everyday! And not to forget all the music you keep sharing with us, THANK YOU ♥ We feel so much love for ya’ll!

weit-duo

 

We celebrate with the smashing retro video for ORTROTASCE’s (Nic Hamersly) ‘Rare Words’ that was out on August 30th this year. Minimal Synth at it’s best!

Blonde Maze – Antarctica

blonde-maze

Vi älskade och älskar fortfarande Oceans EP, som släpptes förra året. Det var en enastående debut av en klart lysande stjärna på elektronisk pop-himlen. Lagom till en av de tyngsta veckorna 2016 kom så äntligen (11/11) nytt självskrivet material från New York-artisten Amanda Steckler a.k.a. Blonde Maze – singeln ”Antarctica”.

Känslan Blonde Maze förmedlar med sin finmaskiga electro-pop kan liknas vid ”vi-är-alla-under-samma-måne”. Temat är ofta saknad, kärlek, längtan, alltså känslor de flesta av oss kan relatera till. Stecklers sång är fortfarande luftig, men påminner mig mer och mer om Frida Hyvönens stark-sköra, men strama stämma. Sången är tillbakahållen, men förmedlar värme som räcker länge. Låtarna byggs upp med marimbas och synth kring en stomme av sång-loopar och beats. Att kliva in i Blonde Maze’s ljudlandskap är trösterikt.

Antarktis är världens femte största kontinent. Väderförhållandena är otroligt kärva, Antarktis är både den kallaste och den torraste kontinenten på jorden. Få människor har lämnat avtryck där, men några forskningsstationer har fått fäste och bebos och brukas av ett par tusen forskare. De lämnar sällan Antarktis. Med andra ord är de utelämnade åt varandra och naturens krafter. ”Antarctica” handlar om känslan att vara beroende av en annan människa och hur vackert det kan vara.

Ikväll kommer fullmånen att vara större än på drygt 60 år. En verklig supermåne. Jag hoppas att forskarteamet på Antarktis har en klar himmel idag och att Blonde Maze musik har nått ända ner till sydpolen. Vi är alla under samma måne.

Sun Glitters och Nadine Carina – Another Day EP

a4079763721_10

Allt sedan den uppmärksammade debuten 2011, med albumet Everything Could Be Fine, har det blivit en ansenlig mängd album, EP:s, egna släpp och remixer för Luxemburgbaserade producenten Victor Ferreira a.k.a. Sun Glitters. Ferreira har på kort tid gjort ett stort och bestående avtryck på den elektroniska musikscenen. Man kan lätt tro att en så pass hög produktionstakt som Ferreiras skulle vattna ur kvaliteten, men så är inte fallet. Tvärtom tycks Sun Glitters befästa sin position som mästare på sommardränkt chill wave för varje release. Dessutom hittar han ständigt nya intressanta samarbeten. Soundet är på samma gång självklart men svårfångat. För vem kan fånga in glittret på havsytan i solnedgången?

På SoundCloud hittar jag en spot-on-beskrivning av Sun Glitters ljudlandskap:

Sun Glitters has carved out a niche for himself in the post-dubstep and chillwave micro-genres with light-filled, airy productions combining neo-shoegaze vocals and pitch-bent R ‘n’ B melodies with complex, glitch-filled beats.

Sun Glitters fortsätter alltså att skämma bort oss med sin glimrande dream-pop. Med dagens släpp Another Day EP på Abandon Building Records är Victor Ferreira tillbaka i kubik enligt formeln SG x NC. NC = Nadine Carina, är en av de mest fängslande nya artisterna på den schweiziska elektroniska scenen just nu. Ferreiras numera patenterade ambient electro klarar sig väldigt bra på egen hand, men genom fusionen med Carinas sång lyfter det flera nivåer över havsytan i solnedgången. Ferreira är för chill wave-scenen vad Bob Ross är för landskapsmåleriet. Värme och harmonier skapar njutning av ASMR-mått. Sun Glitters kommer med sommar trots att hela Stockholm är praktiskt taget insnöat, redan i november.

Och de där ljuvliga organiska samplingarna, som är så typiska för Sun Glitters … Är det snäckor i vattenbrynet? Jag vill stanna på den stranden. <3

(För er som ännu inte upptäckt ASMR, googla Bob Ross.)

Another Day EP

Flow
They Say
Feeling
Glasshouse
Another Day
Sunlight
Sunlight – Isan Remix