Author Archives: Jo

MJ Guider – En perfekt cocktail

MJ Guider från New Orleans, Louisiana är inget annat än ett fynd. Det behövdes bara en låt för att övertyga mig om det. Jag har alltid varit svag för musik som får blicken att söka sig mot himlen. Med hjälp av tickande trummaskiner, en elbas och ett helt universum av effekter skapar Guidon ett slags stratosfäriskt ljudlandskap. Ta en del Death and Vanilla, en del Aisha Devi och fyll upp resten av glaset med Tropic of Cancer så får du en perfekt ”Lit Negative” och ett smakprov av MJ Guiders ljudlandskap. Bakom det drömska musikprojektet ligger Melissa Guidon i egen hög person. ”Lit Negative” kommer från albumet Precious Systems som släpptes via Kranky förra året. Det kommer att gå varmt i mina lurar den närmsta tiden.

Young Galaxy – Stay For Real

WEIT <3 Montreal! Enbart en duo som Young Galaxy får mig att vilja flytta till Kanada. Montreal verkar vara plantskola för intressanta elektroniska duos: Gold Zebra, Blue Hawaii, Ambrose och Liz & László, för att nämna några, hör också hemma där. Men det här inlägget handlar om Young Galaxys senaste singelsläpp. Med ”Stay For Real” går Stephen Ramsay och Catherine McCandless in i en ny fas med Young Galaxy. Med anledning av den senaste tidens utveckling i världen kände bandet att de inte bara kan stå passivt vid sidan om och se på längre. Alla intäkter från den nya singeln går därför till kampen för att hjälpa utsatta grupper i samhället.

In light of recent global events, from the refugee and U.S. election crises to the passing of many musical and cultural totems, Montreal band Young Galaxy have released a new track, “Stay For Real”, premiered on Gorilla vs Bear. This release marks the end of an era for the band, who are releasing the track independently.

On the new single the band says, “We can no longer stand idly by and rely only on the people who shape the world for us culturally and politically. We must stay true to ourselves and feel the courage of our convictions in the face of polarizing political and personal views. But most of all, we must show empathy, compassion and love – even when faced with increasing existential threats, and fear and hostility. This song is a statement of intent, as we enter a new era, to hopefully serve as a reminder to ourselves of what our responsibilities are as artists in this troubled time.”

By moving forward independently, Young Galaxy note that their personal and creative choices are inherently political. In light of this, Young Galaxy is proud to be able to partner with Plus1 so all net proceeds from the sale of the song go to defending the rights of the marginalized through PIVOT (Canada), ACLU (USA), and W.A.V.E (EU).

 

”Stay For Real” släpptes 7 mars 2017 i samarbete med Plus1

 

Public Memory tillbaka med ny electro-magi: Veil of Counsel EP

I samma veva som WEIT låg nere landade Public Memorys nya EP Veil of Counsel. Brooklynbaserade enmansprojektet Public Memory a.k.a. Robert Toher är enligt ryktet på gång med sitt andra fullängdsalbum, planerad release senare i år, men passade alltså på att fylla tomrummet med en trilogi. Är ”Verdict”, ”Afterlife” och ”Ecco” spillror som inte fick plats på debutalbumet Wuthering Drum? Knappast. Alla tre klarar sig fint på egen hand och ingen är den andra lik. Ändå råder det ingen tvekan om att de är sprungna ur det Toherska ljudlandskapet. Toher rör sig vant mellan trap och coldwave, dub och  electro och skapar ett alternativt sound. ”Afterlife” känns som en brygga över från debuten Wuthering Drum, medan ”Verdict” och ”Ecco” bryter nya marker, lättare mer melodiösa och inte lika drivna av beats, med en utökad orkestrering. Den förstnämnda har ett anslag värdig ett anthem. Tohers ljudlandskap och röst liknar ingen annans. Trots ljusare, mer melodiösa stråk fortsätter bjällror och vindspel att hemsöka lyssnaren. Och Toher’s röst både tröstar och spökar. Att lyssna till Public Memory är lite som att vandra i ett snöigt New York och dras till skyltfönstrens varma sken. Den vandrande betraktaren. Verdict, Afterlife, Ecco … en trilogi som väcker tankar och frågor. Vad blir nästa steg för Public Memory? Svaret kommer förhoppningsvis redan i år.

Veil of Counsel EP släpptes på felte 17/3.

Samaris – Wanted 2 Say

Island i allmänhet och Reykjavík i synnerhet, i princip allt med Island känns lockande. (Vi har till exempel tidigare skrivit om isländska Vök.) Som en blogg som guidar till indielivet i olika storstäder uttryckte det: Reykjavik är ”exciting, vibrant and beautiful”. Det skulle lika gärna ha kunnat fungerat som en beskrivning av isländska Samaris‘ elektroniska musik.

Jag är glad att jag kan sitta inne i värmen och njuta av den kusligt koreograferade videon till ”Wanted 2 Say”. Ute är det mörkt och blåser lika isigt som i videon, men det dröjer nog en vecka till innan månen är lika fyllig. Det är mycket som är anmärkningsvärt med Samaris första singel från albumet Black Lights, som släpptes i somras. För första gången sjunger sångerskan Jófríður Ákadóttir på engelska och språkbytet känns självklart. Avvägningen mellan den luftiga och sparsmakade sången och syntharrangemang, dansdriv och breaket i mitten av låten är perfekt. I det närmaste fulländad. ”Wanted 2 Say” ger omedelbar mersmak. Som en förrätt på en Guide Michelin-krog som du skulle vilja äta minst tre av för att bli helt nöjd.

Så här presenteras bandet på siten primarytalent.com

Combining disparate elements of electronics (Þórður Kári SteinPórsson, aka ‘Doddi’), clarinet (áslaug Rún Magnúsdóttir) and Jófrídur ákadóttir’s enchanting voice, Samaris mix glacial electronica and bold, percussive beats with haunting chant-like vocals – the lyrics culled from nineteenth century Icelandic poems. […] The overall effect is simultaneously ancient and modern – an ethereal sound filled with dark spaces and alien atmosphere.

Samaris bildades 2011 och sedan gick allt fort. De vann musikpriser och deras livespelningar bidrog till att skapa en välförtjänt hype kring bandet. Sedan dess har det blivit flera släpp på isländska och nu senast på engelska samt en rad festivalspelningar. Tänk att få dansa till Samaris på midnattssolsfestivalen Secret Solstice. *Add to Bucket list!*

Samaris fanns med på vår årsbästalista 2014 med albumet Silkidrangar.

TW Walsh – Public Radio

Det är alltid lika fint med nya bekantskaper. Och lika förvånande att fynd som Tom Walsh, a.k.a. TW Walsh kan gå under min radar i åratal. För Tom Walsh är ingen novis. Tvärtom. Hans första soloalbum How We Spend Our Days (som kom till efter att Made in Mexico Records upptäckte hans heminspelade demo) släpptes redan 1999.

När jag hörde låten ”Public Radio” första gången färgade soluppgången februarihimlen i urvattnade pastellfärger. Jag satt på ett pendeltåg på väg till jobbet. Det fanns ganska gott om sittplatser i vagnen. En fin stund, mitt i vardagstristessen. Förutom den sköna ”baktakten” var det nog Walsh’s fina vocoder-sång jag fastnade för först. Precis lagom mycket processad, lika mjuk som franska Air på 90-talet. Jag blev berörd direkt.

Tom Walsh, som föddes på 70-talet, började spela trummor redan som tolvåring och några år senare också gitarr. Inte långt därefter började han spela in egna låtar. Pappans skivsamling, med bland annat The Rolling Stones, Led Zeppelin, The Police, Talking Heads, Elvis Costello och Neil Young, blev en tidig inspirationskälla. Walsh har en del gemensamt med just Neil Young, inte minst sångstilen. En annan singer/songwriter som brukar nämnas i samband med Walsh är Will Oldham a.k.a. Bonnie ‘Prince’ Billy. Själv kommer jag att tänka på Built to Spill och då främst frontmannen Doug Martsch. Även här finns en röstlikhet. Merparten av TW Walsh’s projekt fram till idag placerar honom i facket amerikansk alternativ rock. Men på senaste albumet Fruitless Research, som inleds med ”Public Radio” hände något. Ett sökande efter något annat ledde till ett modernare sound.

Fruitless Research släpptes för ganska precis ett år sedan (12 februari 2016). Fem år efter föregångaren Songs of Pain and Leisure (2011). En ovanligt lång tid om man ser till Walsh’s diskografi. Men livet kom emellan – en längre sjukdomsperiod och andra motgångar bidrog till att Tom Walsh tog en omfattande paus från musiken, började söka inåt. Resultatet blev Fruitless Research. Jämför man med Walsh’s tidigare projekt ter sig skivan mycket mer modern, men den står lätt för sig själv utan jämförelse. Det är en spännande väg TW Walsh har slagit sig in på och han behärskar det nya, mer synthbaserade soundet till fullo med bibehållen känsla.

Vid sidan av sitt eget musikprojekt jobbar TW Walsh som mastering engineer och har fram till idag jobbat med mer än 800 projekt åt olika artister.

Nytt från London’s finest The Glass Children – Anything Else

Vi har förtrollats av The Glass Children ända sedan London-duon bildades 2015. Nu är Daniella Kleovoulou och David Fairweather tillbaka med ännu en mörk, skimrande singel. ”Anything Else” släpptes i onsdags, precis lagom till att februari nådde halvlek.

På de senaste släppen (till exempel ”To The Light” från december 2106) har tempot varit nedskruvat och ”Anything Else” är The Glass Children’s mesta down tempo-låt hittills. Tempot och beatet för tankarna till The Bristol Sound eller triphop som det populärt kallas. Möjligen är det det preppade pianot som bidrar till skevheten eller att Fairweather parallellsjunger med Kleovoulou, nästan omärkligt, men det finns definitivt ett kusligt drag i allt det vackra med ”Anything Else”. Som en underström som hotar att dra dig med ner i havsdjupet. Över The Glass Children’s karga ljudlandskap skiner månen och synthmattorna är luftigt lätta, som morgondimma. Tonartshöjningen i refrängen (?) skulle kunna bli symfonisk, men Kleovoulou behärskar greppet med den äran. Tillbakahållet, men ändå så lockande. Vi har varit inne på det tidigare, men det är lätt att uppslukas av hennes sång.

Senare i år kommer The Glass Children’s första EP. För er lyckligt lottade som bor i London med omnejd finns möjligheten att se duon spela live.

”Anything Else”
Lyrics and Music: David Fairweather (sång, programmering, synthar och slagverk) Daniella Kleovoulou (sång and programmering)
Produktion: The Glass Children
Mixning: Phil Bulleyment

Nytt från MAVS och en trip till det småländska höglandet

Vad har småländska Vislanda för koppling till Nashville, TN? Jo, Makeup and Vanity Set, MAVS a.k.a. Matthew Pusti, en veteran inom den amerikanska electro-scenen.

Videon till Chrome Prelude, en kortkort film i telescreen-stil väcker frågor. Chrome Prelude-videon fungerade också som promo för 80 exklusiva Chrome-kassetter, som för övrigt är slutsålda. Det är inledningsvis en ganska vanlig bilåkarvideo, men var det inte något märkligt och bekant med den där bussen som närmade sig ur dimman? (Tack Kalle för heads up!) Buss 106 mot Vislanda! Linje 106 trafikerar inte ens Vislanda med sina knappt 2000 invånare under dagtid. Men hur hittade MAVS och skivbolaget Data Airlines (DA) till denna lilla småländska industriort? Kanske var det Vislanda som hittade till dem …

Ett annan uppmärksamt fan ställde frågan på MAVS:s Facebook-sida, varpå Data Airlines gav det kyptiska svaret: ”Or maybe it is Småland that is pouring out of that tear? From another dimension.”

Hur som helst finns Chrome EP tillgänglig för streaming via de vanliga kanalerna från och med idag. Följande beskrivning av Chrome är saxad från MAVS:s Bandcamp-sida:

”Chrome is the sequel to MAVS 2016 EP Wavehymnal. It ventures further into the path of distorted and glitchy milieu of cyber insecurity. A perfect soundtrack to the road trip through a world of burning chrome and dissolving transistors.”

Se videon i sin helhet här nedan och se sedan till att ha med Chrome EP på nästa road trip.

 

Evvol – Physical L.U.V

Evvol!! Hur denna fantastiska darkwave-popduo från Berlin har lyckats passera under min radar så pass länge är ett mysterium. När jag först hörde Evvol och låten ”Physical L.U.V” från EP:n med samma namn var det omedelbar kärlek. Electro-pop blir knappast mer sensuell, kittlande och begåvad. Evvol är mästerliga på att väva in dualism (värme/kyla, ljus/mörker, anknytning/flykt) i sina arrangemang. Soundet kan placeras någonstans mellan europeiskt och fransk-kanadensiskt. Förklaringen kan möjligen hittas i konstellationen: irländska Julie Chance och australiensiska Jon Dark tillhör Berlins musikscen och har turnerat med bland annat Peaches, Austra och YACHT. Duon gick ursprungligen under namnet Kool Thing, men efter en time-out från musiken hade energin ändrats, förstärkts, och Evvol föddes.

Duons ”pånyttfödelse” manifesterades på sätt och vis i kortfilmen till ”Physical L.U.V”, regisserad av Faraz Shariat. Så här beskriver Evvol själva handlingen i videon:

“Produced in rural Germany, our short film tells the story of Luka, a genderqueer teenager whose everyday life consists of creating creamy ice-cold milkshakes in a gym and taking good care of the equipment. The story begins when Luka hitches a ride from a farmer in a tractor after work and encounters his daughter. Back at her parents’ dairy farm, they experience a special kind of ‘Physical L.U.V.'”

Physical L.U.V EP släpptes 13 maj 2016 Via !K7 Records

Mera Mauro!

Foto: Reza Bahrami

Foto: Reza Bahrami

Italienskfödde dream pop-mästaren tillika WEIT-favoriten Porcelain Raft, hemmahörande i Los Angeles, är på gång med ett nytt album. Det blir Mauro Remiddis tredje album under artistnamnet Porcelain Raft. I samband med att den oannonserade treaten Pressed Flowers EP släpptes i somras meddelade Remiddi sina fans att ett nytt album var planerat till början av 2017. Ett löfte som ser ut att infrias. Förra veckan (10/1) släpptes andra singeln ”Big Sur” och 3/2 landar albumet Microclimate via Remiddis egen etikett Volcanic Field. 2017 har börjat på allra bästa sätt.

Min första tanke när jag såg titeln på nya singeln (Big Sur) var The Thrills gamla smått ikoniska sommarpophit från 2003 med samma namn. Förutom att båda två är poplåtar har de bara en ytterligare sak gemensamt: kärleken till amerikanska västkusten och Big Sur. Där The Thrills låt för tankarna till bekymmerslöst strandhäng till solnedgången målar Porcelain Rafts ”Big Sur” upp ett betydligt större sceneri, men också desto mer vemod. Måsarna som glidflyger över Stilla havet, glittret från solnedgången, vindarna som format strändernas sandkorn i tusentals år. Jag har inte ens varit så långt västerut, men jag kan ändå se landskapet för min inre syn. Remiddi är en mästare på att skapa ljudlandskap och scenerier. Men det är nog hans falsettsång jag dras allra mest till. Man brukar säga att ögonen är själens spegel, men i Remiddis fall vittnar även värmen i hans sångröst om den exceptionella själen hos en världsförbättrare.

När NATCH nyligen frågade Remiddi om bland annat hans falsett svarade han så här:

”Falsetto is the easiest thing to do, especially for male singers. I don’t like when I sing in falsetto but there’s a voice inside of my brain that speaks to me in falsetto and tells me to do it.”

Alltså <3

På kommande albumet söker Remiddi kontakt med naturen. Strävar efter att ta in den i ögonblicket, i mitten av världsaltet. Lyssna efter trädens liv. Vi har sagt det förr, världen blir en mycket vackrare plats med Mauro Remiddi i den.

Lyssna på ”Big Sur” här nedan och segla iväg:

Microclimate släpps 3 februari via Volcanic Field.
Mixad av Chris Coady på Sunset Sound Studios, Los Angeles
Mastrad av Heba Kadry på Timeless Mastering, NYC

Chino Amobi – The Prisoners Of Nymphaion

Jag är glad att jag hittade Richmond-baserade producenten och artisten Chino Amobi. Amobis musik genomsyras av politik, ja revolutionär kraft, men sällan uttalat. Världsläget i allmänhet och läget i USA efter presidentvalet i synnerhet gör mig extra mottaglig för kraften bakom soundet. Amobi behärskar att slå samman det vackra med mer våldsamma uttryck och han drar sig inte för att sampla glaskross eller att nästan halvkvävt vråla fram texten. På spåret ”The Prisoners Of Nymphaion” från EP:n Anya’s Garden finns ingetdera. Det gör det inte mindre lockande eller drabbande. Tvärt om. Kontrasten mellan samplade polissirener, vibrerande basunderströmmar och den klingande melodislingan är ren magi.

Amobi började skapa musik som 12 tolvåring, mest beats och då och då också en del rap med brodern. Under konsthögskoleåren i Virginia började hans uttryck för känslorna av utanförskap alltmer att ta musikalisk form. Han gav länge ut musik under namnet Diamond Black Hearted Boy tills han en dag ledsnade på ”masken” och går sedan 2015 under sitt eget namn. Att göra avståndet mellan sig själv och sin musik så litet som möjligt är i sig radikalt enligt Amobi. Att förbli en anonym producent var inte längre att alternativ. I samma veva var Amobi delaktig i att starta upp skivbolaget NON, ett globalt kollektiv av afrikanska artister som med hjälp av ljud synliggör strukturer, synliga såväl som osynliga, i samhället.

Jag saxar följande rader från NON:s bio på SoundCloud.

”NON is a collective of African artists, and of the diaspora, using sound as their primary media, to articulate the visible and invisible structures that create binaries in society, and in turn distribute power.”

Det kunde lika gärna vara en beskrivning av Amobis musik. Jag kommer att följa hans framtida releaser med spänning.

Anya’s Garden EP släpptes 2 dec 2015 på etiketten UNO NYC.