Category Archives: Konsert

Zanias spelar i Stockholm

Alison Lewis, före detta Linea Aspera och Keluar-medlemmen som nu går under namnet Zoé Zanias, kommer till Stockholm. Det är Klubb Död som arrangerar på Kings Table i morgon torsdag. Det är andra gången på kort tid som hon spelar i Sverige, senast i somras på Kalabalik på Tyrolen. Tidigare har hon även gästat Klubb Död men då i konstellationen Keluar tillsammans med Berlinkompositören och producenten Jonas Förster, mer känd som Sid Lamar. Keluar bildades 2013 då en stark musikalisk kemi uppstod mellan de båda och som grundlade detta London/Berlin-sammarbete. Ett samarbete som abrupt avslutades 2015. Innan dess utgjorde Zanias tillsammans med Ryan Ambridge (synth) duon Linea Aspera som de startade 2011 inspirerade av de elektroniska banden på 80-talet.

Zanias som är född i Australien, växte upp i Malaysia, Indonesien och på Papua Nya Guinea har under flera år även bott i London och nu till sist i Berlin. Men det är i Malaysia som hennes familj finns och den plats hon kallar hemma. Kanske är det influenser från hemlandet som vi hör på senaste släppet To The Core (5 september 2016) via Noiztank. Tillsammans med Alex Akers har hon skrivit och producerat EP:n som jag tycker är ett riktigt fint exempel på snygg synthwave som nu och då glimmrar till lite extra. Uppladdningen har börjat!


Lyssna på smakprov från EP:n To The Core via SoundCloud eller hela EP:n på Spotify.



Fredag och Moderat

I dag är det fredag och Moderat passar på att släppa 2 x remixer plus en liveversion av ‘Eating Hooks’. Remixerna ligger Siriusmo (Solomun Edit) och NGHT DRPS bakom och nedan finns den förstnämndas att lyssna på (de andra får man köpa). Och apropå live – vilken konsert de gav på Berns för ett par veckor sedan! För er som inte var där, bild från en fullsatt lokal – Moderat Berns.

Trevlig hösthelg!

”I think there’s the element of failure, that is the biggest creator of the sound”


Foto: ©Vilhelm Sjöström


I tisdags var det dags för finska K-X-P:s, av oss efterlängtade, Stockholmsspelning. Det var i ett proppfullt och svettigt valv i Gamla Stan som vi under en magisk timme fick uppleva dessa urkrafter live. Trots avsaknad av både rökmaskin och strobe light (dessa båda gick sönder innan giget) som, enligt bandet själva, behövs för att till fullo nå det transliknande tillstånd som brukar uppstå, både hos publik och band under spelningarna, kan vi intyga att det var omöjligt att inte uppfyllas av den energi som trion fullkomligen pumpade ut från scenen. Enbart de båda batteristernas skulle ha kunnat strömförsörja en mindre stad. När Timo Kaukolampi äntrade scenen iklädd kåpa, tog ner sitt halsband från mikrofonstativet och trädde det dubbelt runt halsen hände det något … Kanske var det just denna ritual som gjorde att portarna till K-X-P:s parallella universum öppnades, drog oss in och tillät oss att glömma allt för en stund … ?!

Några timmar före spelningen fick vi möjligheten att prata lite med Timo Kaukolampi och övriga medlemmar i bandet. Se intervjun nedan.

Albumet III Part II släpps den 18 mars på ÖM / Svart



Timo Kaukolampi/K-X-P

Geronimo’s FGT, The Old Town of Stockholm, 2016-03-01

Hi guys, thanks so much for taking the time to speak with us. We’ve been looking forward to seeing you live for quite some time now, so we’re pretty excited. Geronimo’s FGT seems like the perfect place for your live show. Which is the coolest concert venue you’ve played at so far?

Once we played in a bunker that has been empty for like a hundred years. That was pretty special. But I’m totally in to loud sounds so any club with a very strong PA and big monitors is good. And if you’re able to use smoke.

Is smoke the main thing for you?

I don’t know but it creates a kind of ambience of safety.

Where is that bunker?

It’s in Helsinki on this military island where you were not allowed to go for like a hundred years but now they’ve opened it to the public for the first time.

Your “maximalistic” description of K-X-P (Original-Electronic-Motorhead-Space-Trance-Spiritual-Rock-Meditation-FreeJazz-Godz) gives the impression of quite a bit of musical variation and diversity. Yet your sound is quite minimalistic and driven. We easily get the impression that you have a lot of musical references and yet you have this special sound … a distinct sound …

Yeah, I think there’s the element of failure, that is the biggest creator of the sound. We try to do something and then it becomes something else. I think this is important when you make any kind of art, that you don’t try to push through the vision that you had in theory, before you started the project. And that you rather follow wherever it’ll take you and that’ll be the outcome of it. For example, we have an idea that we’re gonna make this amazing really fast track with a slow intro and when we record it we realize that the slow part is much better than the fast, then we only use the slow part. Even though the idea seemed grand from the beginning.

Kraut and space rock, often instrumental, are important parts of your sonic force. We really like your voice, Timo and the way you sing. But has it always been given for you to add vocals to your music?

Oh, good to hear. I’m not the biggest fan of my own voice, that’s why I mostly like to make instrumental songs. And it’s also a matter of time, if I make an instrumental song it could take, let’s say a hundred hours and if I make one with vocals, maybe 500 hours. Vocals change everything. I tend to work to much with the vocals only to return to the first two takes in the end. It was like that during the work with ’Obsolete and Beyond’, I did like a thousand takes of the song but ended up using the first take. But I couldn’t have known that it was the best one until a tried everything else out. I just had to go through the whole madness of searching for the right one. I think this is because I’m producing my own vocals, which is kind of schizophrenic, and that’s also why I sometimes do a lot of extra work that isn’t really necessary.

Reading some of the previous interviews gives us the impression that you’ve been struggling at times. Meanwhile the world as we know it goes crazier day by day. Is K-X-P about escapism or creating a world/space of your own? Or both?

Both. I think the world is as it is. And I don’t think you can change it … in a way. But on the personal level you can … But it’s exactly like that kind of escapism of the reality …

And, are you still trying to be the best band in the world at the moment? (Referring to an interview with Ian Maleney in April 2013)

Of course! You have to be the best band in the world. I mean otherwise there’s no point. But it’s not about competing with other bands it’s about being the best K-X-P in the world. It’s not like we’re trying to be better than U2 or whatever … That stuff is irrelevant. I don’t think there’s a competition to start with, there’s nobody in this world that’s competing with K-X-P. I don’t believe in competition at all. I just think we make our own “slice of the music pie” and everyone else is making theirs. It’s not easy for other bands to play with us because we’re so good. I don’t know if we’re good but we’re so intense and loud … and all over the place … Sometimes this loudness is creating problems for us but for the moment it is what it is … But things are also changing … We’re evolving. This version of K-X-P has been existing for a bit over a year, or maybe 18 months and I think this will be its future form.

We’ve come to understand that at least you Timo started to listen to music at an early age (five years) and that you’re musical references are many … ?

Yes, I was five but it wasn’t exactly so that I was buying NEU! music records … More like songs like Saturday Night Fever.

It has often been said that to become a good author you have to read a lot of books. Is it the same way with music?

I think so but then you have to forget all of it. We have never been doing it like we go to the studio and listen to some song and say; we’re going to do it like this! In the very beginning of K-X-P I made a reference CD for Toumo (Puranen reds. anm.) and Anssi (Nykänen reds.anm.). But eventually it didn’t turn out anything like that.

Was that like 10 years ago?

Yes it was. But K-X-P didn’t start functioning until 2010. Before it was like you know … an existing matter playing maybe three shows in 2006. We started to tour right after our first album. So 2010 is when we start counting.

We really like your new album, III part II, we had the honor of listening to it before the release …

Oh good!

… The consistency of it, can you tell us a little bit about it? Did you write it together, how does the process of making a record look like for you?

I’m the speaking head but we’re more of a collective. Like Ilari, (Larjosto reds.anm.) he did the mixing. And we’re making a video now with the guy that is sleeping in that chair over there… And Tomi is the one who’s making all of the design stuff. So it’s kind of a production house on wheels … All kinds of media apprentices are represented (laughing) Video, audio, picture …

Is it like a concept?

(Laughing) I don’t know if it’s a concept … It’s more like we’re interested and we don’t have to go look elsewhere for an amazing designer, we have an amazing designer right here at the table. So way don’t let him do it instead of a designer from the UK that’s going to make it shitty anyway … (laughing).

But do you write all of the lyrics?

Yes, kind of. But I get some help now and then. On this record I’ve been writing together with a few people … Some co-writing partners, with whom we were jamming ideas and so. But I don’t think we’re going to use that method for the next record. I think I want to go in a much more abstract direction with the next one. I would like to get away from the structure that we have today to something more chaotic. Like a more energy driven kind of thing.

Do the lyrics come to you before the music?

Yes, I’m writing down words and lines all the time. Like with the track ’Freeway’ (from the new album III part II), that at first was created together with Toumo, who doesn’t play with us live anymore. But he made this great ”drone track” that had a good vibe. So we played ”on top” of that track and it had this one sound that sounded like cars driving by fast in it. I had totally different words for it at first like, ”demons disguised in a form of love” or something like that… very dramatic! And then the ”car driving by sound” got me to think about high speed kind of deep frequency meditation that happens inside your head, kind of like an open highway … I think that suited much better.

So in the future you want to step away more and more from your regular form and structure of making music?

Yeah, and go towards something more abstract and instrumental. But there will be a few songs with vocals in it, otherwise I don’t think it’s going to be very interesting. I’ve got an idea for the structure of it my head. And we’re also thinking about dropping this dogmatic thing with the albums, part I, part II and so on … The original idea was that we would make a record that would come in three parts but then Tomi thought that this numerological thing is slowing down progression. (Tomi Leppänen replies) There’s some leftover stuff that maybe we can use later. (Timo) Perhaps we’ll make a part III someday but only with outtakes in that case.

Your music seems to put your audience in kind of a hypnotic or trance like state …

If the smoke machine is alive! (The smoke machine broke down before the gig at Geronimo’s FGT. So did the strob optical machine).

Damn, we we’re so hoping for it!

You will still get in to trance. But with the smoke machine, deeper trance.

Do you yourselves enter that state of mind when you’re on stage as well?

Demamba, who’s in one of the promo pictures, he’s from Helsinki but originally from Ethiopia, he just recently experienced his first K-X-P live show and he was saying: – Oh my God, this is like going into meditation and pumping iron at the same time! There are shows were I don’t even see the audience and that’s no lie, I really don’t see them. The whole idea with the capes is being faceless and to set your ego and musical ambitions aside to just be a part of this ongoing groove.

That is what our last question is about, the capes. You’re talking about how putting them on is kind of a ritual act …

I just think that you need these rituals where you’re transforming yourself into something else. Personally for me I think this cape thing is about how the inside of it is totally empty. There’s nothing inside. Just emptiness. Like a black hole. But in a way, do we want to be this ”cape band” forever? Maybe the capes are now owning us … We started something but … I don’t know, it’s fun to wear the capes but …

Is it like your resetting your minds or brains inside of them?

I think it’s the noise that’s resetting them. And when we’re playing … How did this whole cape thing start? (The other in the band replies) It’s about aesthetics at the same time … And it’s also practical. It’s easier to focus on what you’re doing … But, we could also wear motorcycle helmets but that would be so much heavier …

Maybe that’s the next thing for you … To wear helmets …

Yeah, yeah … (laughter)

So in a few hours we’re gonna see these capes live on stage and we’re so looking forward to it! Thank you Timo and K-X-P. 

Singeln ”Freeway” som Timo refererade till i intervjun är ett bra smakprov på vad som väntar på nya skivan.

Videopremiär – IAMX:s ‘North Star’

På lördag är det äntligen dags! IAMX:s (Chris Corner) Metanoia Tour gör sitt andra Sverigestopp på Debaser Medis. Det första skedde i går på Sticky Fingers i Göteborg. Att se IAMX live är enligt många bland det bästa man kan uppleva på en scen, så inte undra på att vi är laddade. I dag släpptes videon till ‘North Star’ som är inspelad i Wonder Valley i Kalifornien. Chris har en liten stuga där i dalen i vilken han även både skrev och spelade in musiken till skivan i. Atmosfären på plasten är enligt honom magisk med stjärnklara nätter, övergivna gårdar och en påfallande tystnad. I den vackra videon får vi tal del av lite av denna förtrollande magi – en perfekt pepp inför konserten! Se alla turnédatum här: Metanoia Tour.


Underground underground

I dag peppar vi inför Klubb Död på Göta Källare. Det är Adina Hargeby och Hanna Carlsson som 2013 startade klubben baserat på deras intresse för musikgenrer som goth, postpunk, deathrock, cold wave och new wave. I kväll har de samlat fyra av sina svenska favoritband, Then Comes Silence, A Projection, Soviac samt vår favorit Agent Side Grinder. Vi förväntar oss mycket svärta, distade gitarrer och mörk industrimusik. Framförallt från de elektroniska hjältarna i ASG. Goth kväll!

En magisk kväll med Kite

FullSizeRender 2

Klockan är 21.30. Ute har höstmörkret sänkt sig över de regnvåta gräsmattorna kring universitetsområdet i Stockholm. Temperaturen sjunker för varje vecka som går. Nu är hösten onekligen här. Vi har just sjunkit ner i varsin mjuk bakåtlutad biostol på tredje raden. Här inne på Cosmonova är det varmt och skönt. Vi ser oss omkring, upp i taket med den välvda bioduken och ner över den lilla scenen framför oss som är proppfull av syntar, mickstativ och något som ser ut som en orgel med silverfärgade pipor. Publiken väller in och när alla har hittat sina platser och lugnet lagt sig kan man nästan ta på den förväntansfulla stämningen som ligger i luften. Ikväll är det äntligen dags. Den tre månader långa väntan är över. Ikväll ska våra öron och inte minst våra ögon bjudas på något alldeles extra magiskt. En magi signerad Nicklas Stenemo och Christian Berg i ”Kite”. Och, det är inte lätt att sätta ord på denna upplevelse men här är mitt försök.

Så släckts ljuset ner och introt till ”Nocturne” börjar spelas och uppe i taket bakom bioduken uppenbarar sig en varelse iklädd något som liknar en vit kåpa med neondetaljer. ”Kåpmannen” är Nicklas Stenemo (sång/synt). Jag ryser när han börjar sjunga de första raderna av låttexten … ”I use to be a dancer in a soothing sun, the forest was my company when I danced around”. Han rör sig sakta och rytmiskt medan han blickar ner över publiken vars uppmärksamhet han definitivt har fångat. Det känns som om den här konserten slash konstupplevelsen har potential att bli en riktigt mäktig upplevelse och jag tror att vi sakta börjar inse att vi kommer att få vara med om något unikt, där vi sitter bekvämt nedsjunka i våra stolar. Mot slutet av låten blinkar ett starkt vitt ljus i takt med musiken som ger en förnimmelse av den vackra snövita videon till Nocturne. Magin har redan omsvept oss och konserten har bara börjat …

Till nästa låt ”I Can’t Stand” byter Nicklas och Christian Berg (synt) ”våningsplan” och befinner sig vid mitten av duken på varsin sida av lokalen. Nu i sällskap av några dansare, också de i vita kåpor med  heltäckande ansiktsmasker. De dansar synkroniserat och slår med släggor. På duken ser vi bilder av vita figurer mot en blodröd krackelerad bakgrund som även de monotont slår med släggor. Det ser ut som om vi befinner oss i en gammal fabrik någonstans och stålskelettet som framträder bakom duken bidrar också till den industriella känslan.

När det är dags för den tredje låten förvandlas rummet och vi svävar ut i rymden. Ett lejonansikte kommer åkande mot oss och nu … nu äntrar Kite, tillsammans med kören scenen! De spelar den suggestiva låten ”Wishful Summer Night” och rysningarna av välbehag sprider sig åter över min kropp och djupt in i mitt hjärta. Visst visste vi redan att Kite är ett av Sveriges bästa elektroniska liveband, om inte det bästa, ändå slås vi av hur bra det låter. Nicklas spruckna och sårbara men samtidigt starka och genomborrande röst är som ett med musiken samtidigt som den adderar en känsloladdad dimension som med väl måttade slag träffar oss rakt in i det limbiska systemet. Och just då tänker jag att jag är så tacksam över att jag får vara med om detta.

Sedan följer låtarna: ”Count The Days”, ”True Colours” och ”My Girl And I” mot en scenografi av spektakulärt ljus, svävande kroppar och långsamt flaxande kolibrier. Så till kvällens första gästframträdande – Anna von Hausswolff kliver fram från körmikrofonen och trampar loss på sin orgel. Tillsammans med Nicklas gör hon en otroligt stark duett av låten ”Hills”. Gåshud uppstod nog på samtligas armar i publiken just då. Värt att nämna är också Nicole Sabounés fina körinsats i synnerhet under låten ”Up for Life” där hennes hennes röst är som gjord för att framföra de vackra men sorgliga orden i refrängen.

Vidare får vi också höra ”Closing My Heart”, ”Johnny Boy”, ”Dance Again” och till sist men sannerligen inte minst så dyker Simon Ohlsson från kultgruppen ”Silverbullit” upp och sjunger ”Castles of Sand” för allt vad tygen håller. Detta till Jo:s stora glädje som minns Silverbullit-eran under 00-talet med stor förtjusning. Förtjusning är också ordet som beskriver vad vi känner nu. Förutom all musik så har vi fått se ”svarta hål”, vattenkaskader, foster, skog, marscherande skelett och stridsflygplan på den 23 meter i diameter stora kupolformade duken. Den totala ytan av den perforerade aluminiumplåten som utgör duken är 760 kvadratmeter. En yta som Kite har utnyttjat mycket väl. Under vissa sekvenser kan vi om vi lutar huvudet snett bakåt se något slags organiskt transformeras i olika former och mitt i kupolens tak pulserar ett ”ljushjärta” i takt med musiken. I en intervju inför spelningen sa de båda så här:

”Hur kan vi dra våra visuella idéer till sin yttersta spets?” – Christian Berg.

”Vi har redan sedan första EP:n utvecklat vår audiovisuella gestaltning och våra ambitioner. Nu är vi redo för vår fil.kand, vi kommer aldrig kunna ta det längre än såhär.” slår sångaren Nicklas Stenemo fast.

Och vi vill slå fast att Kite har klarat sin magisterexamen i ämnet ”audivisuell gestaltning”! Att veta vad som fattas är en talang. Att veta när det är nog är en konst. Men Kite vet. De har hittat den perfekta balansen, ”nothing more, nothing less” … 

En dryg timme senare befinner vi oss utomhus igen, promenerandes på samma väg mot tunnelbanan med doften av fuktigt gräs i våra näsborrar. Men nu, har vi fått med oss något som vi för evigt kommer att bära med oss. Vi har fått med oss något som inte kan beskrivas på något annat sätt än en ”magisk upplevelse”. Så tack Nicklas Stenemo och Christian Berg & Co för att ni har gjort det svårt för oss att sätta ord på magin ni skapade under fyra spelningar på Cosmonova i Stockholm mellan den 21 – 22 september 2015.








The Soft Moon @ Debaser Medis, Stockholm

Luis Vasquez @ Debaser Medis 20150918

Luis Vasquez @ Debaser Medis 20150918

Oakland-baserade enmansprojektet The Soft Moon a.k.a. Luis Vasquez släppte sitt tredje album Deeper i mars och i fredags var det så dags för ett Stockholmsbesök på ännu en hektisk turné. Vasquez gör inget halvhjärtat. Deeper spelades in under ett år av askes i bergen ovanför Venedig i Italien.

När Vasquez började omsätta sin ångest till mörk post-punk 2009 var det aldrig ämnat för någon annans öron. I fredags var det ett sammansvetsat tremannaband som klev upp på scenen på ett halvfullt Debaser Medis och levererade från första singeln från Deeper; ”Black”. Influenserna är tydliga, men trots den stora dosen av igenkänning lyckas The Soft Moon med konststycket att låta nyskapande.

Vasquez ömsom stöter fram textraderna, ömsom skriker passionerat med en tung driven electrobeat i ryggen. Av det som började som ett tillbakadraget lo-fi-projekt finns inte mycket kvar. Det är mörkt, pumpande och fullkomligt hypnotiskt. Det är över huvud taget svårt att släppa Vasquez med blicken. Det är som att Trent Reznor, noise-rockaren Oliver Ackermann (frontman i A Place to Bury Strangers) och Bear in Heavens Jon Philpot samsas i en och samma kropp. Vasquez står inte still långa stunder, utan verkar vilka nöta in triangelmönster i scengolvet samtidigt som han gungar fram och tillbaka.

Setet utgörs främst av låtar från de två senaste skivorna och då i synnerhet Deeper. ”Far” (från Deeper) bärs fram av en drivande gothaktig basslinga och en reverberad gitarrslinga som för tankarna till Type O Negative. Under ”Wrong” plockar Vasquez fram en stor plasttunna som får fungera som kompletterande rå percussion och så skapas translik disco inbäddad i en på gränsen till epileptisk strobe. Vasquez’ afro-Cubanska arv glimrar emellanåt till. Inte minst i det mäktiga transframkallande avslutningsnumret. Det är när Vasquez går in och förstärker på percussion som spelningen når verkligt magiska nivåer. The Soft Moon lämnar ingen oberörd.

Sci-fi romantik med Shura

Många menar att det bästa sättet att lära sig spela är genom att först lära sig andra artisters låtar men det var aldrig intressant för Manchesterfödda Shura. Allt startade när hon som trettonåring greppade tag i sin pappas gitarr och började klinka. Så småningom gick hon över till bas, som hon under sex månader enträget övade olika ackord på. Eftersom Shura aldrig gått i gång på att spela covers började hon som sextonåring att skriva egna låtar med, som hon själv beskriver det, kanske inte det mest lyckade resultatet. Men trägen vinner och med tiden började hennes idoga övande att ”bära frukt” och för drygt ett år sedan kom hennes debut ”Touch”. Singeln fick stor uppmärksamhet och med nästan 16 miljoner spelningar på Youtube kan man konstatera att den blev en hit.

För ungefär två månader sedan kom videon till låten ”White Light” i vilken Shuras tvillingbror Nick spelar en alien typ, detta på grund av hennes besatthet av science fiction-skräckisen ”Under the skin”. Hon förklarade sin vision för regissören Noel Paul och tillsammans skapade de en video som till en början ter sig helt normal men där vi efter ett tag förstår att så inte är fallet. Shura ville skapa något som var supernormalt men ändå inte. Helst av allt skulle hon dock vilja spela in en video ute i rymden men inser att det kanske inte kommer att ske inom den närmsta framtiden.

Shuras inspirationskällor är många och hon tenderar att snöa in på olika artister och genres. Hon lyssnade till exempel ett tag mycket på Solange och Dev Hynes och kände att hon ville göra ett sensuellt down-tempo album. Men så kom hon in på War On Drugs istället och bestämde sig för att det skulle vara mer gitarrbaserat. Och så höll hon på innan hon hittade sitt eget sound. Att musiken har en stark sensuell klang går dock att konstatera och låten ”White Light” är inget undantag. Med finstämd sång till mjuk gitarr och synt skapar hon en intressant ljudbild som känns både svulstig och intim på samma gång. Och med sci-fi temat i bakhuvudet får låttexten också en extra dimension. Vi kan inte annat att gratulera er som ska på ”Way Out West” som kör igång nu på torsdag och som har chansen att se Shura uppträda live!


Konsertkväll med Purity Ring

Det var ett smått magiskt framträdande som Corin och Megan i Purity Ring bjöd ett fullsatt Debaser Strand i Stockholm på igår. Stämningen var på topp och en slags organisk puls förenade publiken och PR i ett futurepop-klimax. Den suggestiva scenografin i form av ljusbollar som hängde som draperier över scenen blinkade i takt med musiken och gav oss känslan av att vi befann oss på en arena snarare än en framför en liten klubbscen. Även Megans coola ”spegelhandskar” som hon reflekterade ljusstrålar mot publiken med bidrog till den känslan. Duon lyckades skapa en riktigt snygg dynamik genom Corins elektroniska ljudmatta, Megans klingande popröst och den fabulösa ljussättningen. Synkront var ordet som dök upp när vi sammanfattade giget efteråt. Hitlåtarna radades upp en efter en och när introt till Obedear ljöd ut över lokalen fick vi gåshud. Efter cirka en timme, som kändes precis lagom avslutades spelningen med att ljusbollarna förvandlades till ett tuttifruttiregn. Ett perfekt avslut på en fin konsertkväll.

Nu finns WEIT på Instagram, in och kolla på klipp från gårdagens spelning,