Category Archives: Live

Tobias Bernstrup på SAW

Fredag är lika med AW för många. I kväll har man dessutom chansen att få den extra guldkantad om man beger sig till SAW (Synth After Work) på Temple Bar i Gamla Stan. I kväll står ingen mindre än vår multikonstnärfavorit Tobias Bernstrup på scenen, laddad att framföra den nysläppta EP:n ‘Utopia’ bland annat. Med andra ord så kan man vänta sig fest för både öra och öga, kan det bli en bättre start på helgen?

 

Empathy Test

Foto: Jens Atterstrand elektroskull.com Musikens Hus Electronic Winter 2017  

 

I helgen som var gick, som ni säkert känner till, Electronic Winter 2017 av stapeln i Göteborg. En av de fem akterna var brittiska Empathy Test. En duo bestående av Isaac Howlett (sång) och Adam Relf (produktion) som tar hjälp av Christina Lopez (trummor) och Jacob Ferguson Lobo (keyboards) vid liveframträdanden. I oktober förra året släppte de dubbel a-side singeln, Demons | Seeing Stars och följde upp med en tvåveckor lång Europaturné tillsammans med Mesh och Aesthetic Perfection. Under helgens spelning levererade ET snygg välproducerad atmosfärisk elektronisk synth pop som fick hela publiken att gunga synkront i takt. Duon har verkligen börjat att hitta sin publik och många var det som sjöng med, inte minst till hitlåten ‘Holding On’.                       

Isaac och Adam bildade Empathy Test efter att de upptäckte att de hade gemensamma intressen i Sci-fi filmer från 80-talet, underground dans- och indiemusik. Vilket namnet skvallrar om, det kommer från Blade Runner. Och visst kan man känna det filmiska i deras musik, genom texterna förvandlar de det vardagliga till något både vackert och tragiskt.

Empathy Test planerar att släppa ‘By My Side’ den 17/2 och ‘Bare My Soul’ 21/4 följt av en PledgeMusic-kampanj för att finansiera ett efterlängtat debutalbum. Albumet kommer även att få sällskap av ytterligare en singel ‘Safe From Harm’. De två spår som jag har förhandslyssnat på kommer inte att göra några Empathy-fans besvikna, ‘By My Side’ berättar om ett trauma och ‘Vampire Town’ bringar hopp om läkning, ljuset i tunneln. Med andra ord så finns det mycket att vänta från dessa flitiga gossar. Rent örongodis för alla som älskar analoga synthar och 80-tals beats.

Kommande livespelningar: Synth Pop Goes Berlin (Berlin, 17/2), Amphi (Cologne, 22/7) och Unter Dem Himmel (Thale, 5/8)

 

Lyssna på senaste EP-släppet så länge ↓

Fredag och Moderat

I dag är det fredag och Moderat passar på att släppa 2 x remixer plus en liveversion av ‘Eating Hooks’. Remixerna ligger Siriusmo (Solomun Edit) och NGHT DRPS bakom och nedan finns den förstnämndas att lyssna på (de andra får man köpa). Och apropå live – vilken konsert de gav på Berns för ett par veckor sedan! För er som inte var där, bild från en fullsatt lokal – Moderat Berns.

Trevlig hösthelg!

”I think there’s the element of failure, that is the biggest creator of the sound”

K-X-P_Live_20052015

Foto: ©Vilhelm Sjöström

 

I tisdags var det dags för finska K-X-P:s, av oss efterlängtade, Stockholmsspelning. Det var i ett proppfullt och svettigt valv i Gamla Stan som vi under en magisk timme fick uppleva dessa urkrafter live. Trots avsaknad av både rökmaskin och strobe light (dessa båda gick sönder innan giget) som, enligt bandet själva, behövs för att till fullo nå det transliknande tillstånd som brukar uppstå, både hos publik och band under spelningarna, kan vi intyga att det var omöjligt att inte uppfyllas av den energi som trion fullkomligen pumpade ut från scenen. Enbart de båda batteristernas skulle ha kunnat strömförsörja en mindre stad. När Timo Kaukolampi äntrade scenen iklädd kåpa, tog ner sitt halsband från mikrofonstativet och trädde det dubbelt runt halsen hände det något … Kanske var det just denna ritual som gjorde att portarna till K-X-P:s parallella universum öppnades, drog oss in och tillät oss att glömma allt för en stund … ?!

Några timmar före spelningen fick vi möjligheten att prata lite med Timo Kaukolampi och övriga medlemmar i bandet. Se intervjun nedan.

Albumet III Part II släpps den 18 mars på ÖM / Svart

 

 

Timo Kaukolampi/K-X-P

Geronimo’s FGT, The Old Town of Stockholm, 2016-03-01

Hi guys, thanks so much for taking the time to speak with us. We’ve been looking forward to seeing you live for quite some time now, so we’re pretty excited. Geronimo’s FGT seems like the perfect place for your live show. Which is the coolest concert venue you’ve played at so far?

Once we played in a bunker that has been empty for like a hundred years. That was pretty special. But I’m totally in to loud sounds so any club with a very strong PA and big monitors is good. And if you’re able to use smoke.

Is smoke the main thing for you?

I don’t know but it creates a kind of ambience of safety.

Where is that bunker?

It’s in Helsinki on this military island where you were not allowed to go for like a hundred years but now they’ve opened it to the public for the first time.

Your “maximalistic” description of K-X-P (Original-Electronic-Motorhead-Space-Trance-Spiritual-Rock-Meditation-FreeJazz-Godz) gives the impression of quite a bit of musical variation and diversity. Yet your sound is quite minimalistic and driven. We easily get the impression that you have a lot of musical references and yet you have this special sound … a distinct sound …

Yeah, I think there’s the element of failure, that is the biggest creator of the sound. We try to do something and then it becomes something else. I think this is important when you make any kind of art, that you don’t try to push through the vision that you had in theory, before you started the project. And that you rather follow wherever it’ll take you and that’ll be the outcome of it. For example, we have an idea that we’re gonna make this amazing really fast track with a slow intro and when we record it we realize that the slow part is much better than the fast, then we only use the slow part. Even though the idea seemed grand from the beginning.

Kraut and space rock, often instrumental, are important parts of your sonic force. We really like your voice, Timo and the way you sing. But has it always been given for you to add vocals to your music?

Oh, good to hear. I’m not the biggest fan of my own voice, that’s why I mostly like to make instrumental songs. And it’s also a matter of time, if I make an instrumental song it could take, let’s say a hundred hours and if I make one with vocals, maybe 500 hours. Vocals change everything. I tend to work to much with the vocals only to return to the first two takes in the end. It was like that during the work with ’Obsolete and Beyond’, I did like a thousand takes of the song but ended up using the first take. But I couldn’t have known that it was the best one until a tried everything else out. I just had to go through the whole madness of searching for the right one. I think this is because I’m producing my own vocals, which is kind of schizophrenic, and that’s also why I sometimes do a lot of extra work that isn’t really necessary.

Reading some of the previous interviews gives us the impression that you’ve been struggling at times. Meanwhile the world as we know it goes crazier day by day. Is K-X-P about escapism or creating a world/space of your own? Or both?

Both. I think the world is as it is. And I don’t think you can change it … in a way. But on the personal level you can … But it’s exactly like that kind of escapism of the reality …

And, are you still trying to be the best band in the world at the moment? (Referring to an interview with Ian Maleney in April 2013)

Of course! You have to be the best band in the world. I mean otherwise there’s no point. But it’s not about competing with other bands it’s about being the best K-X-P in the world. It’s not like we’re trying to be better than U2 or whatever … That stuff is irrelevant. I don’t think there’s a competition to start with, there’s nobody in this world that’s competing with K-X-P. I don’t believe in competition at all. I just think we make our own “slice of the music pie” and everyone else is making theirs. It’s not easy for other bands to play with us because we’re so good. I don’t know if we’re good but we’re so intense and loud … and all over the place … Sometimes this loudness is creating problems for us but for the moment it is what it is … But things are also changing … We’re evolving. This version of K-X-P has been existing for a bit over a year, or maybe 18 months and I think this will be its future form.

We’ve come to understand that at least you Timo started to listen to music at an early age (five years) and that you’re musical references are many … ?

Yes, I was five but it wasn’t exactly so that I was buying NEU! music records … More like songs like Saturday Night Fever.

It has often been said that to become a good author you have to read a lot of books. Is it the same way with music?

I think so but then you have to forget all of it. We have never been doing it like we go to the studio and listen to some song and say; we’re going to do it like this! In the very beginning of K-X-P I made a reference CD for Toumo (Puranen reds. anm.) and Anssi (Nykänen reds.anm.). But eventually it didn’t turn out anything like that.

Was that like 10 years ago?

Yes it was. But K-X-P didn’t start functioning until 2010. Before it was like you know … an existing matter playing maybe three shows in 2006. We started to tour right after our first album. So 2010 is when we start counting.

We really like your new album, III part II, we had the honor of listening to it before the release …

Oh good!

… The consistency of it, can you tell us a little bit about it? Did you write it together, how does the process of making a record look like for you?

I’m the speaking head but we’re more of a collective. Like Ilari, (Larjosto reds.anm.) he did the mixing. And we’re making a video now with the guy that is sleeping in that chair over there… And Tomi is the one who’s making all of the design stuff. So it’s kind of a production house on wheels … All kinds of media apprentices are represented (laughing) Video, audio, picture …

Is it like a concept?

(Laughing) I don’t know if it’s a concept … It’s more like we’re interested and we don’t have to go look elsewhere for an amazing designer, we have an amazing designer right here at the table. So way don’t let him do it instead of a designer from the UK that’s going to make it shitty anyway … (laughing).

But do you write all of the lyrics?

Yes, kind of. But I get some help now and then. On this record I’ve been writing together with a few people … Some co-writing partners, with whom we were jamming ideas and so. But I don’t think we’re going to use that method for the next record. I think I want to go in a much more abstract direction with the next one. I would like to get away from the structure that we have today to something more chaotic. Like a more energy driven kind of thing.

Do the lyrics come to you before the music?

Yes, I’m writing down words and lines all the time. Like with the track ’Freeway’ (from the new album III part II), that at first was created together with Toumo, who doesn’t play with us live anymore. But he made this great ”drone track” that had a good vibe. So we played ”on top” of that track and it had this one sound that sounded like cars driving by fast in it. I had totally different words for it at first like, ”demons disguised in a form of love” or something like that… very dramatic! And then the ”car driving by sound” got me to think about high speed kind of deep frequency meditation that happens inside your head, kind of like an open highway … I think that suited much better.

So in the future you want to step away more and more from your regular form and structure of making music?

Yeah, and go towards something more abstract and instrumental. But there will be a few songs with vocals in it, otherwise I don’t think it’s going to be very interesting. I’ve got an idea for the structure of it my head. And we’re also thinking about dropping this dogmatic thing with the albums, part I, part II and so on … The original idea was that we would make a record that would come in three parts but then Tomi thought that this numerological thing is slowing down progression. (Tomi Leppänen replies) There’s some leftover stuff that maybe we can use later. (Timo) Perhaps we’ll make a part III someday but only with outtakes in that case.

Your music seems to put your audience in kind of a hypnotic or trance like state …

If the smoke machine is alive! (The smoke machine broke down before the gig at Geronimo’s FGT. So did the strob optical machine).

Damn, we we’re so hoping for it!

You will still get in to trance. But with the smoke machine, deeper trance.

Do you yourselves enter that state of mind when you’re on stage as well?

Demamba, who’s in one of the promo pictures, he’s from Helsinki but originally from Ethiopia, he just recently experienced his first K-X-P live show and he was saying: – Oh my God, this is like going into meditation and pumping iron at the same time! There are shows were I don’t even see the audience and that’s no lie, I really don’t see them. The whole idea with the capes is being faceless and to set your ego and musical ambitions aside to just be a part of this ongoing groove.

That is what our last question is about, the capes. You’re talking about how putting them on is kind of a ritual act …

I just think that you need these rituals where you’re transforming yourself into something else. Personally for me I think this cape thing is about how the inside of it is totally empty. There’s nothing inside. Just emptiness. Like a black hole. But in a way, do we want to be this ”cape band” forever? Maybe the capes are now owning us … We started something but … I don’t know, it’s fun to wear the capes but …

Is it like your resetting your minds or brains inside of them?

I think it’s the noise that’s resetting them. And when we’re playing … How did this whole cape thing start? (The other in the band replies) It’s about aesthetics at the same time … And it’s also practical. It’s easier to focus on what you’re doing … But, we could also wear motorcycle helmets but that would be so much heavier …

Maybe that’s the next thing for you … To wear helmets …

Yeah, yeah … (laughter)

So in a few hours we’re gonna see these capes live on stage and we’re so looking forward to it! Thank you Timo and K-X-P. 

Singeln ”Freeway” som Timo refererade till i intervjun är ett bra smakprov på vad som väntar på nya skivan.

Undergångsdisco signerat Jaakko Eino Kalevi

JaakkoEinoK

Jaakko Eino Kalevi @ Bryggarsalen, Stockholm 21/10 2015

 

Den här texten har suttit långt inne. Den kommer att handla en del om förväntningar och om att sätta ord på en mild besvikelse. Ska man över huvud taget ha förväntningar på en efterlängtad spelning? Risken att de inte infrias går inte att bortse ifrån. Men samtidigt skulle det kännas futtigt att gå och se ett musikaliskt underbarn som Jaakko Eino Kalevi utan förväntningar, eller åtminstone förhoppningar. Förhoppningar om att Kalevi ska låta sin egenstöpta neo-disco framföras av åtminstone ett fyramannaband inklusive saxofonist. Istället smyger Kalevi upp på scenen, i strumplästen och gårdagens vita skjorta, tätt åtföljd av ständiga sångerskan Suad Khalifa (med på flera av låtarna på albumet JEK) och en trummis och parkerar sig bakom sina syntar. Det som skulle ha kunnat bli svängigt blir istället svalt.

Bryggarsalens vita kakelväggar för tankarna till ett gammalt badhus, sammetsdraperiet bakom den provisoriska scenen till teveserien Twin Peaks. Jag kommer på mig själv med att tänka på mellanstadiets skoldanser med 33 centiliters läsk och strumpdans. Men istället för läsk har Kalevi och Khalifa med sig varsina glas cava och rödvin upp på scenen. Stämningen är lätt surrealistiskt. Det blir en trevande start med ”Say”. Gitarren är playback. Khalifas röst tar nästan över Kalevis, men under spelningens gång ska deras parallellsång bli allt mer effektiv. Jag saknar redan saxofonen. Publiken har börjat spontandansa, försiktigt. ”Deeper Shadows” drar igång, Kalevi vrider upp sin Yamaha och dansgolvet är ett faktum, om än återhållsamt, vaggande. Grooven i ”Memories” hålls uppe av trummisens tajta disco fills. Skoldansen för övermogna klubbkids fortsätter. Kalevi håller sig alltjämt bakom sina syntar, nu med ett karaokegrepp om micken. ”Flexible Heart” pumpar fram. Det är nu det slår mig att detta skulle kunna vara ett ögonblick ur ett undergångsdisco. Jorden får gärna gå under till modern futuristisk dansbandsmusik som Kalevis. Är det ”Flexible Heart” vi kommer att sittdansa och sjunga med till på ålderdomshemmet så småningom? Refrängen är i alla fall väldigt allsångsvänlig, men ingen i publiken tar riktigt ton. Khalifa lämnar scenen; ”Night at the Field”. Allt utom sång och trummor är playback. Kalevi visksjunger och experimenterar med en lite malplacerad spökloop. Det lyfter aldrig riktigt.

Låter det jazzigt på skiva är det desto mer avskalad electro live, inspirerad av 80-talets syntpop. I ”Double Talk” och efterföljande ”Room” funkar parallellsången som bäst, den lyfter, och i vi bjuds på ett kort Air-igt syntsolo. Kalevi presenterar nästa låt ”Macho” som sin favoritlåt, som han vanligtvis inte spelar live. En fransk gästvokalist byter plats med Khalifa på scenen och trion levererar en tung treackords retro discobeat med fläskig bas. Det andas electroclash. Den fina vaggvisan ”No End” avslutar setet och efter vad som kan vara den kortaste pausen någonsin bjuds vi på en experimentell och vital encore. ”Search” är en hommage till brittisk syntpop à la Bronski Beat. Kalevi kaxar till sig och sjunger med en snygg falsett.

Vi har tidigare skrivit ett inlägg om Kalevi och hans senaste, självbetitlade, album. Kalevi har gått från formatet soloprojekt till att göra musik för ett fullfjädrat liveband med saxofon och allt. När JEK nu äntligen spelar i Stockholm är det en kompromiss. Jag hade hoppats på ett nytt scenliv, men istället får vi introvert minimalistiskt sväng. Publikens spontandans är snarare artig än igenkänningsrusig? Den fullvuxna produktionen på självbetitlade albumet lovar helt enkelt mer än den kan leverera live. Bäst är ”dansbands”-partiet samt den egensinniga encoren. När jag nästan gett upp hoppet annonserar Kalevi sin nyaste låt och då fattar jag åter vad Kalevis musik handlar om. Allt faller på plats igen. Versen låter som tidiga Depeche Mode, refrängen är desto mer balearisk. Det är just den mångsidigheten som är så typisk för Kalevi och som gör honom så oemotståndlig. ”People in the city they smell so good” upprepas gång på gång, en textrad som hänger sig kvar, så typisk för Kalevi. Anspråkslösheten kan misstas för ointresse, men uppvägs av Kalevis timida men charmigt torra humor, som glimrar till ibland. Liksom spelningen.

Underground underground

I dag peppar vi inför Klubb Död på Göta Källare. Det är Adina Hargeby och Hanna Carlsson som 2013 startade klubben baserat på deras intresse för musikgenrer som goth, postpunk, deathrock, cold wave och new wave. I kväll har de samlat fyra av sina svenska favoritband, Then Comes Silence, A Projection, Soviac samt vår favorit Agent Side Grinder. Vi förväntar oss mycket svärta, distade gitarrer och mörk industrimusik. Framförallt från de elektroniska hjältarna i ASG. Goth kväll!

The Soft Moon @ Debaser Medis, Stockholm

Luis Vasquez @ Debaser Medis 20150918

Luis Vasquez @ Debaser Medis 20150918

Oakland-baserade enmansprojektet The Soft Moon a.k.a. Luis Vasquez släppte sitt tredje album Deeper i mars och i fredags var det så dags för ett Stockholmsbesök på ännu en hektisk turné. Vasquez gör inget halvhjärtat. Deeper spelades in under ett år av askes i bergen ovanför Venedig i Italien.

När Vasquez började omsätta sin ångest till mörk post-punk 2009 var det aldrig ämnat för någon annans öron. I fredags var det ett sammansvetsat tremannaband som klev upp på scenen på ett halvfullt Debaser Medis och levererade från första singeln från Deeper; ”Black”. Influenserna är tydliga, men trots den stora dosen av igenkänning lyckas The Soft Moon med konststycket att låta nyskapande.

Vasquez ömsom stöter fram textraderna, ömsom skriker passionerat med en tung driven electrobeat i ryggen. Av det som började som ett tillbakadraget lo-fi-projekt finns inte mycket kvar. Det är mörkt, pumpande och fullkomligt hypnotiskt. Det är över huvud taget svårt att släppa Vasquez med blicken. Det är som att Trent Reznor, noise-rockaren Oliver Ackermann (frontman i A Place to Bury Strangers) och Bear in Heavens Jon Philpot samsas i en och samma kropp. Vasquez står inte still långa stunder, utan verkar vilka nöta in triangelmönster i scengolvet samtidigt som han gungar fram och tillbaka.

Setet utgörs främst av låtar från de två senaste skivorna och då i synnerhet Deeper. ”Far” (från Deeper) bärs fram av en drivande gothaktig basslinga och en reverberad gitarrslinga som för tankarna till Type O Negative. Under ”Wrong” plockar Vasquez fram en stor plasttunna som får fungera som kompletterande rå percussion och så skapas translik disco inbäddad i en på gränsen till epileptisk strobe. Vasquez’ afro-Cubanska arv glimrar emellanåt till. Inte minst i det mäktiga transframkallande avslutningsnumret. Det är när Vasquez går in och förstärker på percussion som spelningen når verkligt magiska nivåer. The Soft Moon lämnar ingen oberörd.

Albin Eidhagen hjärta Pite älv

Det kom ett mejl från WEIT-vännen Albin Eidhagen. För ett tag sedan skrev vi om QNDA, som Albin också spelar i, men på sistone har han pysslat med sitt soloprojekt. Vi brukar inte uppmärksamma akustisk musik på WEIT, men detta liknar inget vi sett tidigare. Så vi var helt enkelt tvungna att dela den här inspelningen med er. I maj i år tog Albin med sig tramporgel, gitarr och inspelningsutrustning till Pite älvs strand och spelade in en serie om tre låtar. Det hela filmades – live! På ”White Frozen Fingers” backas Albin upp av Rebecca Lundholm på orgel och kör, och allt ramas in av naturens stilla vidunderlighet och ett magiskt skymningsljus. Här kan ni se och höra resultatet. Fantastiskt fint!