Category Archives: Release

Skärfälten – ett sorgekväde som skänker lugn

Det börjar närma sig. Om exakt en vecka är det releasefest för den sista delen av Dödens Dals triologi om sorgprocesser och albumet ”På Natten, Ovan Molnen”. Och idag hittade vi ytterligare ett smakprov från det i inkorgen. ”Skärfälten” heter låten och är ett sorgekväde över allt som går förlorat och en lovsång till tomheten som följer, beskriver Henrik von Euler och Rickard Jäverling i mejlet. Återigen bjuds vi in till något som skulle kunna beskrivas som en resa in i ett tillstånd. Till en plats där man vill vara, där man rofyllt vaggas in i ett lugn. Tomheten känns helt plötsligt inte så skrämmande trots allt. Det är kanske just så det känns när man är där, i byn Skärfälten. Som vi skrivit om tidigare så bävar vi lite för att vi alldeles snart kommer att få uppleva slutet av detta unika projekt. Men, vi har kanske i och med just detta projekt fått det vi behöver för att kunna släppa taget och gå vidare. Vi kan heller inte tänka oss att det här skulle vara det sista vi får uppleva från de båda, även om det blir i en helt ny skepnad. Det får framtiden utvisa. Tillsvidare tänker vi stanna kvar och njuta av och uppleva det som finns i Dödens Dal.

Skivan släpps den 21:a oktober på Flora & Fauna.

Lyssna här: https://soundcloud.com/florafauna/dodens-dal-skarfalten

 

Temple Invisible — Everything From Above

Ibland får vi musik skickad till oss från oväntade håll och i lördags kom det mejl från Bukarest, Rumänien. Det är det musikaliska projektet Temple Invisible som består av Irina Bucescu, Costas Ivanov och Daniel Olteanu som hör av sig och berättar om deras nya video till låten ”Everything From Above”. Vi känner direkt att det här är något för oss. Bara det faktum att videon, som gjorts av den holländska konstnären Julius Horsthuis, är en resa genom en miljö av digitala fraktaler, gör att vi går i spinn. Den i kombination med den mörka futuristiska elektroniska musiken kan enligt oss bara bli en fullträff. Och det är svårt att tro att resultatet är en slump, dessa tre multiinstrumentalister vet vad de sysslar med, så här beskriver bandet konceptet med egna ord:

“Seeing everything from above doesn’t necessarily indicate towards a high standing point from which you can observe what happens bellow, though partially it does. Mainly it is about going deep inside—entering the space which offers one the whole perspective and exploring the subconscious mind.”

Låten är från EP:n ”Enter_” som släpptes av gruppen själva i mars i år. Kanske skulle dock musiken kunna lyftas och utvecklas ytterligare genom samarbete med rätt producent. Men vi tror stenhårt på denna talangfulla trio och önskar dem all lycka i framtiden.

 

Skogsdrama i Vaults nya video

Här på WEIT har vi flera gånger tidigare skrivit om den brittiska synth-pop trion Vaults och nu är det dags igen för ett litet inlägg … Igår meddelade de oss via Twitter att de just släppt en video till den poetiska låten ”Cry No More”. Det börjar med att Blythe Pepino (sångerskan), som blivit levande begravd, kravlar sig ur sin egen grav men genom en rad vändpunkter lyckas hon i slutet rädda sig själv på ett synnerligen oväntat sätt. I sann Vaults-anda har gruppen åter igen skapat en fantasieggande berättelse som får oss att fundera vidare över de metaforer och dubbelbottnade budskap som går att läsa in audiovisuellt. Blythes vackra och ”starksköra” röst adderar ett melankoliskt skimmer över skogsdramat och på något sätt får vi en känsla av att något bra har inträffat och att en slags rättvisa har skipats. Exakt vad det är svårt att säga och det är just det som är så lockande med Vaults säregna berättelser. Tack Vaults för att vi under fyra minuter får tillträde till er fantasi!

 

Efterlängtat albumsläpp – Echolocation

Observer Drift, eller Collin Ward som han egentligen heter, har vi ropat högt om tidigare här på WEIT. Detta musikaliska geni, hemmahörande i Minnesota, skapar på egen hand omfångsrik dream-pop med elektroniska atmosfärer. Idag släpptes Observer Drifts tredje album: ”Echolocation” och det kommer att gå varmt i sommar. Favoritspår är ”Time Stands Still”, ”Echolocation” och ”Tired Hands”.

Sommarens chill stavas Bliss Nova

IMG_0478

Från Toledo, Ohio, kommer bröderna Daniel och Joel Trzcinski. Från början spelade de i andra band, men sidoprojektet Bliss Nova tog alltmer av deras tid och blev så småningom huvudfokus. Det var i hemma sovrummet som de utvecklade det drömska elektroniska chill-soundet som har genererat låtar som ”Do You Feel” och ”Nothing To Lose”. EP:n består av sex låtar, varav samtliga håller en riktigt hög kvalitet. Med en såhär stark debut kan vi inte annat än att se en ljus framtid för bröderna!

 

 

Mera Hortlax

Det har blivit en del musik från de norra delarna av Sverige här på WEIT på sistone, och trenden verkar fortsätta. Igår skrev Jo om John Erikssons projekt Hortlax Cobra och hans samarbete med Ane Brun. Eftersom vi känner att vi inte kan få nog av Hortlax så vill vi även dela den andra aktuella singeln – ”Night Still Young”. John har tagit ett jättekliv från de trallvänliga toner som vi är vana vid att höra från Peter Bjorn And John, rakt in det mörka elektroniska landskapet. Där känns det som om han har hittat den perfekta balansen i mötet mellan det tunga ödesmättade och det spröda florstunna. Det sägs att kobran är Johns inre kraftdjur, om det är en bidragande orsak till genrebytet låter vi vara osagt. Vi säger endast, kör på John, det här gillar vi!

Hortlax Cobra + Ane Brun = popmagi

Hortlax Cobra official press kit 2012

I helgen var jag på fest i en bygdegård i Gästrikland. Det var lite av ett genrep inför midsommar; spirande björkar, allmogemålningar, kvällsljus, iskalla vindar och så på spellistan: ”Young Folks” med svenska Peter Bjorn And John. Detta oförglömliga vissel-riff. Ena tredjedelen av bandet, John Eriksson, har i dagarna släppt en dubbelsingel under artistnamnet Hortlax Cobra. På låten ”I’m Still Here” sjunger Ane Brun, en av Skandinaviens mest självlysande röster i modern tid. Det är klingande och somrig pop (på ett skandinaviskt sätt), men med en kylig edge. Som midsommarnattens kyla med brustna förhoppningar. Vi ser fram emot nästa singelsläpp (också dubbelt) som är planerat till senare under 2015.

Atmosfäriska lager – Canigou

Stockholmsduon Canigou, Richard G. Lindström och Emma Lindström, är ett av de där banden som tycks ha hittat sitt uttryck långt före första släppet. Trots den där naturliga självklarheten låter sig inte Canigous musik placeras så lätt. Inte är musiken ens helt självklar heller. Enligt bandet själva så handlar det om att med enkla arrangemang skapa och bygga atmosfärer. Musiken får växa fram, lager efter lager likt processen då en oljemålning tar form.

Trots en rik instrumentering lyckas Canigou ändå få det att låta avskalat. Sparsmakade arrangemang, preppat piano, akustisk gitarr, dist, postrockstrummor, allt i en behaglig mix. Kanske inspelat i salen i en gammal byskola? Ljudlandskapet lockar mig i alla fall att tro det. Och så sången. Emmas omfångsrika röst är värd ett kapitel för sig. Ibland dröjer det flera minuter innan den lösgör sig från ett hörn i den där skolsalen, jag inte kan låta bli att se framför mig när jag lyssnar på Canigou. Rösten är jordad, ja lite bluesig och tycks växa fram och ta kommandot över musiken. För att sedan komma från en annan del av rummet. Den är stark och skör – samtidigt, lite som Chan Marshall’s (Cat Power), och stundom lite kuslig.

Jag kan mycket väl tänka mig att ligga i gräset utanför Pavillionscenen på Roskildefestivalen en solig eftermiddag med en kall öl och lyssna till Canigou live. ”Touch of a Feather” är Canigous senaste singel. Enjoy!

 

Oceans EP komplett

Alldeles nyss släpptes singeln ”Letters I never send” – det fjärde och sista spåret på Oceans EP. En Grimes-klingande indiepop-låt som får knyta ihop en självlysande EP. Amanda Steckler, eller Blonde Maze som hon kallar sitt soloprojekt, har blivit något av en WEIT-favorit och en fin bekantskap. Till råga på allt fyller hon år idag. Grattis Amanda!

 

Drömsk Florida-pop med Stockholmsanknytning

Floridabaserade electro-popduon Priest har precis släppt sitt självbetitlade debutalbum (finns bland annat på Spotify). Det är skimrande och sammansvetsat. Uttrycket känns så självklart att det är svårt att tro att det är en debut vi lyssnar på. Det går inte att ta miste på att Madeline Priest (pudersockersång) och David Kazyk inspirerats av 80-talets synthpop. Men många av låtarna, menar vi, ger snarare känslan av brittisk 90-tals dance-pop, tänk Dubstar. Förstaspåret ”The Game” är en fin pophymn med fantastisk melodi och sång, snyggt förpackad. Kuriosa: Priest ligger på Stockholmsbaserade etiketten Emotion. Drömsk fredag på er alla!