K-X-P förtjänar sin egen plats i det periodiska systemet – III Pt. 2

©Vilhelm Sjostrom

©Vilhelm Sjostrom

 

Sedan starten 2006 har de finska krautförkunnarna K-X-P antagit ny form vid flera tillfällen. Den nya versionen av K-X-P har, enligt centralfiguren Timo Kaukolampi (K:et i K-X-P), funnits i cirka 18 månader, beroende på hur man ser det. På WEIT har vi varit medvetna om K-X-P ungefär lika länge. Bitvis andats och sovit deras mörka krautbeats.

Från det att Joakim Haugland, på Smalltown Supersound, fick upp ögonen för Kaukolampis krautinspirerade beats och uppmuntrade honom att bilda ett band har K-X-P gjort många turnévändor runtom i Europa. K-X-P handlar mycket om höga ljud, men framför allt har bandet utvecklats till en tung live-akt. I studion lämnas dock inget åt slumpen. Tvärt om. Allt måste sitta perfekt innan bandet är redo att ”släppa musiken fri”. För efter det upphör all kontroll. Kaukolampi förklarar för Nordic playlist vad som händer på scenen: “I search for the void when playing live. Emptiness of mind. A black hole and another dimension that opens when we start playing.”

Det är ingen slump att Kaukolampi spelat Göteborgsbandet Silverbullits Magnetic City hundratals gånger i sitt radioprogram. Silverbullit bygger sina ljudmattor enligt ungefär samma devis som K-X-P. Kaukolampi själv sammanfattar det som ”The Loudness”. Vi hör ett kosmiskt uppslukande och fängslande ljudlandskap, en ”sonic force” och den är minst lika stark på III Part 2, som på föregångaren.

K-X-P utmanar ständigt gränserna. III Part 1 och 2 spelades in under samma period i Suomenlinna Studios, Helsingfors, och målet var hela tiden att skapa ett rått och tungt sound. Så egentligen är Part 2 andra delen av ett dubbelalbum, eller? Dramaturgin och receptet känns igen, den täta ljudbilden, med mullrande syntmattor och drivna trummor. Energin och grooven är så kompakt att resultatet blir att slags vulkanisk post-punk med exakta krautintonationer.

3

III part 2 inleds med ”Winner” – ett nervigt dån som växer sig allt starkare i takt med hamrande trummor. Kaukolampis vers för tankarna till Joy Division och Ian Curtis i hans mest febriga stunder. Endast två av skivans sju spår är instrumentala. K-X-P kan sin space/kraut, men det är i låtarna med sång det verkligen lyfter och skapas en laddning. Inte minst i spår två, ”Freeway”, som också blev första singeln från skivan. En mäktig spacerockhit för Formel 1-åkning, med Kaukolampi som dark lord bakom spakarna.

8:26 minuter långa ”Siren” är en pampig, mörk mässa. I inledningen får jag samma gåshud som jag fick när jag hörde Depeche Modes Black Celebration för första gången som 12-åring. Sedan lyfter det till välsignade nivåer i låtens final, som inleds av ett syntsolo (!). Kaukolampi har reverberat sin sång till bristningsgränsen. Extas! K-P-X förtjänar sin egen plats i det periodiska systemet, som det hittills tyngsta grundämnet; The Transuranic most Heavy Element.

Hur det nu blir med III Part 3 så är Part 2 ingen mellanskiva. Den står för sig själv, axel mot axel med syskonet Part 1. Kanske avslutas trilogin, kanske inte. K-X-P är redo att gå vidare, med nya idéer samt att lämna det dogmatiska, begränsande formatet bakom sig.

”I think I want to go in a much more abstract direction with the next one. I would like to get away from the structure that we have today to something more chaotic. Like a more energy driven kind of thing” – Kaukolampi till WEIT under senaste Stockholmsbesöket. Vi håller andan.

 

III Pt. 2
1. Winner
2. Freeway
3. To Believe
4. Sub Goblin
5. Siren
6. Air Burial
7. Transuranic Heavy Elements

Kommentera