Tag Archives: Ambient

Robert Kenndal bjuder på finfin techno-mix

Vi är stolta över att få bjuda på en specialkomponerad mix signerad vår vän Robert Kenndal, ena halvan av techno-duon Kenndal & Karlsson från Norrköping, numera hemmahörande i Stockholm.

Robert Kenndal har rötter i Norrköpings undergroundscen från tidigt 90-tal, där han spelade i flera band och numera ingår i duon Kenndal & Karlsson sedan flera år tillbaka. Fokus ligger på att producera och spela in egen technomusik samt att ge ut andra svenska akter via den egna etiketten Strömmen Records. Då och då gästar Kenndal & Karlsson Norrköpings kultur- och clubscen.

Kenndals egna ord om WEIT-mixen:

Mixen består till största delen av svensk techno uppblandat med några spår av sådant som varit inspirerande under året eller längre tillbaka i tiden. Marcus Kaye ”Trevino/Marcus Intalex” har varit en inspirationskälla sedan 90-talet, men gick dessvärre bort i maj. Allt är uppblandat med diverse mer eller mindre genomarbetat eget material. ”Positive Education” med Slam är en gammal favorit som alltid träffar rakt i hjärtat.

Trevlig ambient söndagskväll folks!

IAMBEAR – Kattegatt Vol.5

unnamed

I augusti släppte svenska ambient-producenten IAMBEAR den första av fyra volymer och annonserade därmed sitt kommande konceptalbum, via indie-etiketten Sommarhjärta. Idag fullbordas resan med släppet av Kattegatt Vol.5  (uppföljaren till fjolårets Hologram) där två nya spår tillkommit till de åtta som redan hittat sina lyssnare under augusti och september, två åt gången. Dags alltså att kliva ner och helt svepas med av Kattegatts mörka vatten. (Vi har gjort det förut.) De två nya spåren ”Geiser” och ”Triangles” är besläktade genom sina minimalistiska melodislingor. ”Geiser” är skir som en gryende dag i september, ordlös. ”Triangles” hämtar DNA från samma källa som Geiser, men här bjuds vi på det närmaste sång vi kommer på Kattegatt Vol.5. Knappt urskiljbara ord (”You”?) andas, viskas fram och knastret har vridits upp några nivåer och får avrunda det drygt 30 minuter långa albumet.

Vattnet Kattegatt, inloppet från Nordsjön via Skagerack, förser Östersjön med saltvatten som blandas med sötvatten. Stationen Onsala, strax söder om Göteborg, uppmätte havstemperaturen 9,0 grader kl 11 igår. Fem timmar senare 12,7 grader. Beroende av strömmarna och vindriktningen kan havstemperaturen skifta snabbt. Liknande skiftningar återfinns på albumet Kattegatt Vol.5. IAMBEAR tar oss med till ett ljudlandskap mellan allt och inget, dag och natt, ebb och flod, vår och höst, eld och snö. Från fjäderlätta moln högt på himlen ner i en djup brunn och vidare genom sprickorna i berggrunden där grundvattnet letar sig fram. Soundet är både lågmält och bitvis olycksbådande. Som en stark underström vid en loj solkust. ”Sovrumsinspelnings”-knastret är det som håller mig kvar vid vår verklighet, som vi känner den. Annars hade jag lätt dragits med in i förgängligheten.

”Kattegatt är inspirerad våra skandinaviska väderskiftningar och natur: de vackra somrarna, de kalla och hårda vintrarna, de infinita höstregnen. Albumet tog ungefär ett år att slutföra – fyra volymer, var och en sin egen årstid, följt av en fullängdare.” – IAMBEAR

Den välbevarade hemligheten IAMBEAR föddes ur ett slags icke-existens. Dagen då projektet uppstod hade elen gått i den lilla svenska kuststad där IAMBEAR befann sig. Med ett laptop-batteri som enda strömkälla skapades de första fragmenten. Det var kanske också där som grunden för anonymiteten lades. Att födas utanför världen som vi känner den skapade möjligen en önskan om att förbli där. Eller så är det bara ett i raden av smarta marknadsföringstrick? För att kunna fortsätta vara hemlig som artist behöver du i princip gå helt offline idag. Frågan är hur länge IAMBEAR ska stå emot.

Återhållsamheten hos producenter som Burial och IAMBEAR är inte bara klädsam, den skapar också ett större utrymme åt musiken. Burial ger ogärna intervjuer och var länge helt anonym tills han laddade upp ett foto av sig själv 2014, med ett meddelande till fansen med löfte om ny musik inom kort. Burial har officiellt aldrig spelat live och har heller inga planer på att göra det. Så, är det ansiktslösa fortfarande intressant? Ja, absolut. Kraften i att inte få veta vem som döljer sig bakom ett artistnamn är stark, lika stark som nyfikenheten hos ett barn som inte få stanna uppe efter läggdags och titta på tv tillsammans med de vuxna.

Flera svenska artister har valt att verka utan att synas. Duon JJ förtrollade musikjournalister redan 2009 med sin debutsingel och hypen underblåstes av att upphovsmakarna länge var en välbevarad hemlighet, med skivbolaget Sincerely Yours fulla stöd. Vi omfamnas av Kattegatt Vol.5. Frågan är om IAMBEAR är redo att omfamna världen och låta mysteriet få sin lösning. Till dess får vi hålla till godo med en anorak och ett fårskinn samt en beroendeframkallande post-chillwave (!). IAMBEAR är en av Sveriges mest intressanta producenter just nu, med eller utan pälsförklädnad.

Ny singel från Canigou – OWL

En del band växer sig på en, inte bara för att de gör fantastisk musik utan för att de dessutom verkar vara så fina individer. Göteborgsduon Canigou är ett sådant band, både begåvade och sympatiska, så när vi fick veta att de har ett album på gång blev vi extra glada.

Sedan första bekantskapen med Emma och Richard Lindström a.k.a. Canigou 2015, har de hunnit crowdfunda sitt kommande album samt flyttat till södra Frankrike. Twitterbion ”Tiny orchestra from Sweden. Summoning atmospheric sounds from the depths of the universe, spreading the love.” sammanfattar i stort vad det handlar om: en duo som skapar särpräglad semi-akustisk atmosfäriska pop. Men med ett viktig komponent: Emma Lindströms magiska och hypnotiska sång.

På nya singeln ”OWL” har duon fått förstärkning av Per Larsson på trumpet, men det är Emmas lager-på-lager-sång som slår an tonen. Ljudlandskapet växer sakta fram, byggs på med flera harmonier, pulserar. Resultatet är drömlikt, men med den där lite kusliga edgen vi vant oss vid från Canigou. Bandet fick så bråttom att få ut ”OWL”, första singeln från kommande debutalbumet, att det inledningsvis fick ske via kanalerna SoundCloud och Youtube (17 augusti) och så småningom via Spotify och övriga musiktjänster. Svenska musikbloggen HYMN premiärade den kalejdoskopiska videon till ”OWL”, som du kan scrolla dig ner till här på sidan.

Albumsläppet är planerat till någon gång i september. Vi kan knappt vänta!

”OWL” är skriven av Canigou, inspelad och producerad av Canigou och Kobolt Square Audio i Studio Elenette i Göteborg. Mixed och mastrad av Simeon Pappinen Hillert.

Videon är editerad av Canigou. Originalfoto av Raza Jawad.

Nytt från MICA: Angels (feat. Amy)

unnamed

Som musikknarkande bibliotekarie var det lite extra spännande när begåvade Mica’s senaste cover ”Angels (feat. Amy)” dök upp i mejlen igår. En viktig orsak: John Green.

John Green är en populär författare och ett internetfenomen. Hans mest hängivna anhängare kallar sig för Nerdfighters och har ett eget forum. Med sina gripande ungdomsskildringar har Green skrivit in sig i mångas hjärtan. Han är en mästare på att teckna älskvärda porträtt av unga människor. Stundtals på ett förkrossande vackert och gripande sätt, som i The Fault In Our Stars (svensk översättning: Förr eller senare exploderar jag). En kärleksskildring utöver det vanliga, som dessutom blivit filmatiserad.

Och nu till Mica’s omtag av Birdy’s låt ”Not About Angels” från soundtracket till ingen mindre än ovan nämnda filmatisering – The Fault In Our Stars. Till sin hjälp har Mica sångerskan Amy och tillsammans lyckas de återskapa det där förkrossande vackra och sköra som Green gjorde med sin omskakande kärleksskildring. När en episk berättelse omvandlas och tillförs en ny dimension i form av skimrande ambient electro blir världen ännu lite vackrare.

Tack för magin Mica, Amy och Birdy!

Lyssna på ”Angels” och scrolla ner till länkarna för att följa Mica, Amy och Birdy i sociala medier.

Följ Amy!
Soundcloud: @cortesre
Instagram
Tumblr

Följ Mica!
Soundcloud: @micalovesu
Facebook
Instagram
Snapchat: micamakesmusic

Följ Birdy!
Soundcloud: @officialbirdy
Facebook
Twitter

MICA – Lin (feat. LODENT & Margaret Knapp)

Mica_Profile_Soundcloud_1 - Placement 2
Kyle Walker, en blott 17-årig ”bedroom producer” från Auckland, Nya Zeeland, verkar uppfylla alla kriterier för ett stjärnskott. Under artistnamnet Mica släpptes nyligen debutsingeln ”Lin”, som av allt att döma kom till lite av en slump, men som är en desto mer självklar entré. Det saknas inte unga begåvningar inom den elektroniska scenen, men att träffa så pass rätt i sin debut (via Amorous Collective) Som Mica gör måste vara ovanligt?

With a little help from your friends …
”Lin” är lite av en 3-stegsraket – Mica (en av cirka 100 lyssnare) råkade på Margaret Knapps 60 sekunder långa originaldemo på SoundCloud, gjorde en snabb remix och glömde sedan bort den. Tre månader senare hittar han remixen på sin dator och skickar den till vännen och talangen Lodent (16 år gammal!), som blir omedelbart såld och ger låten den där sista magiska lyftet.

Debutsingeln ”Lin” är alltså lika delar lyckträff som fullträff. Gemensamt för alla inblandade är fingertoppskänsla. Låten byggs upp ur skirt bakgrundsknaster och mummel (”I just want it to be over, I’m so fucking tired”), lager efter lager läggs till och resultatet lyfter långt upp i stratosfären. Knapps kristallklara ekande sång, en elegant syntslinga och klingande beats varvas med någons förtvivlade tankar och allt ramas in av den där typiska knastriga hemmainspelade varma känslan. Det är en sammansatt och självklar debut.

 

Lodent @ Soundcloud Facebook Twitter

Margaret Knapp @ Soundcloud

Mica @ Facebook Instagram

Mellow monday med Kareful

Varsågoda för denna elektroniska brustablett. För vem behöver treo när det finns juveler som ”Backwards”? Den magiska sångrösten körs baklänges och gör det hela bara mer hypnotiskt. Att lyssna på Backwards är som att ligga och flyta mitt ute på en mörk skogstjärn. Londonbaserade Kareful (Jude Leigh-Kaufman) har skapat en magisk chillwave, som påminner en del om Massive Attack i deras mest esoteriska stunder, men med ett eget djup. Backwards finns med på albumet Deluge, som släpptes i mitten av mars på etiketten Trapdoor Records.

Det fina omslaget är skapat av Flockling.

Lane 8 – Midnight

Såhär vill jag alltid starta mina lördagsmorgnar. Lane 8 har döpt sin fina upptempo-ambient-pärla till ”Midnight”, men den passar minst lika bra att vakna upp till. Eller köra bil. Detta är soundtracket till ett liv som jag och säkert många med mig skulle vilja leva lite oftare. Som i en varm skön ström där allt känns pånyttfött. ”Midnight” kommer från EP:n med samma namn och släpptes i januari på Suara. Det fantastiska omslaget är signerat GaAs. Vill ni som jag höra mer av Lane 8 så finns hans debutalbum Rise ute nu. Trevlig fortsättning på helgen!

Söndags glo-fi med Stumbleine

Att komma hem efter en helgresa innebär alltid en slags urladdning. Vad kan då passa bättre än att varva ner med lite ny glimrande glo-fi? Det är Peter Cooper a.k.a Stumbleine som i dagarna släppte en fem låtar lång platta med titeln Echo Chamber. Det finns inte mycket att läsa om Bristolfödde Cooper eftersom han sällan ger intervjuer. Efter lite letande så har jag dock lyckats nosa fram att han började sin musikbana som en av medlemmarna i gruppen Swarms. Vidare har han arbetat som producent men så småningom antog han sitt alias Stumbleine och började göra egen musik. 2012 släppte han så debutplattan ‘Spiderwebbed’ vilken har blivit smått kultförklarad inom genren. Han inledde ett samarbete med sångerskan Violet Skies som sjungit på flera av hans skivor, om så även gäller för Echo Chamber ska jag låta vara osagt. Det är väl ungefär så här mycket som jag har lyckats luska fram om den mystiske Peter Cooper. Han är ju trots allt en sann ”shoegazer” så vad annat kan man förvänta sig … ? Ha en skön söndagskväll!

 

 

 

Lusten att lyfta långt över vågorna

IMG_7090

Som flera av er säkert noterat är vi på WEIT svaga för ”bilåkarmusik”. De där låtarna som automatiskt startar en inre filmsekvens där kilometervis av asfalt sveper förbi under motorhuven. Här är istället ett exempel på fin ambient pop som får mig att vilja lyfta från marken. Om det beror på att jag har två längre flygningar nyligen bakom mig vet jag inte, men jag hade gärna haft ”Distance To The Waves” i lurarna när vi flög över norra Afrikas öknar (tack Frankrike för flygstrejken som ledde om vårt plan) på väg till ett surfarparadis i Atlanten.

Artistnamnet Pale Blue är en referens till Carl Sagans kommentar på fotot av jorden som togs av rymdfarkosten Voyager 1 1990. Bakom Pale Blue står Mike Simonetti som var med och startade etiketten Italians do it better. Under 2014 valde Simonetti att lämna det samarbetet och syntpopprojektet Pale Blue tog form. Detta är rytmisk och ambient techno av bästa valör. Liz Wights röst ger värme och riktning till den atmosfäriskt eleganta produktionen. Take off!

Dödens dal – storslagen precision

Dödensdal_VIT_umb

Idag släpptes ”Det Som Följer”, som första singel från albumet På Natten, Över Molnen som kommer i oktober på Flora & Fauna och gör en trilogi komplett. Första ”delen” i trilogin Gå Ensam Förbi Horisonten togs emot av en lyrisk kritikerkår. Allt sedan den hyllade debuten är Stockholmsduon Dödens Dal ett begrepp för många musikälskare. Duon utgörs av Henrik von Euler och Rickard Jäverling och båda är produktiva i soloprojekt vid sidan av Dödens Dal. Låt er inte skrämmas av den egna beskrivningen av projektet: ”en sorgeprocess”. Musiken kan beskrivas som en lågintensiv instrumental electronica, skickligt orkestrerad med en sällsynt fingertoppskänsla.

När jag lyssnade på Dödens Dal första gången kom jag att tänka på Bo Hanssons mästerverk från 1970: Sagan om ringen. Detta mytomspunna album som skapades under en lång vistelse i en stuga i ett vintrigt Stockholms skärgård. Dödens Dal hade lika gärna kunnat komponera sin musik under liknande förhållanden, i en enslig stuga någonstans långt ut i kustbandet. Det Hansson gjorde för Tolkiens epos skulle mycket väl Dödens Dal kunna göra för Cirkeltrilogin eller liknande fantasylitteratur som senare blev film. Att kliva in i Dödens Dals ljudlandskap är lite som att gå ensam i en mörk men besjälad skog, bortom vår tideräkning om man så vill.

Trilogin utgörs förutom Gå Ensam Förbi Horisonten av Korsa Jord, Luft, Is och den kommande På Natten, Ovan Molnen. Titlar som i sig säger väldigt mycket om vad man kan vänta sig av Dödens Dals soundscape. Sorgeprocessen är det övergripande temat, ja förutsättningen för hela projektet. Klagan över förlorade vänner ekar ur det organiska elektroniska mörkret. Inte minst estetiken i duons videos förstärker den upplevelsen. Det är kusligt vackert. Vi knockas av denna magiska sorgsna electronica. Trots det episka och storslagna greppet lyckas Dödens Dal gång på gång leverera precision. Melodislingor bäddas in av exakta syntmattor. Det är kraftfullt och samtidigt skört. En dynamik som bara skapas i naturens möte med det urbana, eller hopp mot en botten av sorg.

Vi ser fram emot fullbordandet av trilogin, men oroas samtidigt över att det kanske betyder slutet på detta fantastiska projekt som är Dödens Dal.