Tag Archives: synthpop

Grafton Primary tillbaka med skimrande EP – The Silence

Det kommer mycket spännande musik från ”down under”. Flera australiensiska band/producenter har berört oss de senaste åren, däribland Water Graves, Youngs., Nite Fields, RÜFÜS och Eckul. Nu också electro-noir-duon Grafton Primary från Sydney, aktuella med en ny EP efter fyra års uppehåll.

Det första jag slås av när jag lyssnar på titelspåret är den otroligt snygga syrerika och dynamiska produktionen. Melankoliska körslingor varvas med solnedgångsbeats. Electro-pop-smycket ”The Silence” från Grafton Primarys nya EP med samma namn sätter sig direkt.

Grafton Primary började ge livespelningar och släppte sin första EP Relativity 2008, alltså flera år innan vi startade WEIT. Så småningom landade första fullängdaren Eon som följdes av flitigt turnerande och festivalspelningar. 2013 kom andra albumet Neo, en lek med titeln på bandets första album. Inte konstigt att de senaste åren mest handlat om att söka efter ett inre lugn. Men så lagom till midsommarhelgen var bröderna Josh och Benjamin Garden, som gick på samma primary school i Grafton (såklart!), tillbaka med nya The Silence EP och har därmed slagit in på en rakare, mer tydlig väg. Rakt in i solnedgången. The Silence EP kommer att gå varm långt in i augusti. Fram till dess blir det endast sporadiska semesterinlägg från mig här. Nu tar jag sommar!

 

Nytt från London’s finest The Glass Children – Anything Else

Vi har förtrollats av The Glass Children ända sedan London-duon bildades 2015. Nu är Daniella Kleovoulou och David Fairweather tillbaka med ännu en mörk, skimrande singel. ”Anything Else” släpptes i onsdags, precis lagom till att februari nådde halvlek.

På de senaste släppen (till exempel ”To The Light” från december 2106) har tempot varit nedskruvat och ”Anything Else” är The Glass Children’s mesta down tempo-låt hittills. Tempot och beatet för tankarna till The Bristol Sound eller triphop som det populärt kallas. Möjligen är det det preppade pianot som bidrar till skevheten eller att Fairweather parallellsjunger med Kleovoulou, nästan omärkligt, men det finns definitivt ett kusligt drag i allt det vackra med ”Anything Else”. Som en underström som hotar att dra dig med ner i havsdjupet. Över The Glass Children’s karga ljudlandskap skiner månen och synthmattorna är luftigt lätta, som morgondimma. Tonartshöjningen i refrängen (?) skulle kunna bli symfonisk, men Kleovoulou behärskar greppet med den äran. Tillbakahållet, men ändå så lockande. Vi har varit inne på det tidigare, men det är lätt att uppslukas av hennes sång.

Senare i år kommer The Glass Children’s första EP. För er lyckligt lottade som bor i London med omnejd finns möjligheten att se duon spela live.

”Anything Else”
Lyrics and Music: David Fairweather (sång, programmering, synthar och slagverk) Daniella Kleovoulou (sång and programmering)
Produktion: The Glass Children
Mixning: Phil Bulleyment

Drömsk dark pop från Chicago får inleda 2017

a0732692751_162017 ska ju bli ett försoningens år, ett år fullt av ljus, men vi kan inte låta bli att inleda med ett stycke medryckande dark pop signerad Chicago-duon New Canyons. Nya singeln ”Never Found” släpptes idag, på årets första dag. Andrew Marrah och Adam Stilson följer därmed upp det kritikerrosade albumet Everyone Is Dark från 2013. New Canyon kan sitt hantverk. Stilton levererar varje ord med smärta, utan att det tangerar det banala. Hans röst inger precis det hopp vi behöver inför 2017.

Nytt från The Glass Children: To The Light

do-well-black-and-whiteDet är svårt att skriva om London-duon The Glass Children utan att börja med Daniella Kleovoulou. Hennes sång går rakt in. På nya singelsläppet ”To The Light” sträcker Daniella Kleovoulou ut handen från första anslaget och du vet med ens att du är i tryggt förvar, att det kommer att bära hela vägen. Men så har det också alltid varit med The Glass Children. De levererar med en självklarheten hos en duo med flera album och EP:er bakom sig. Inget lämnas åt slumpen, varken sång, arrangemang eller mixning. The Glass Children har bara funnits sedan augusti 2014!

Med kommande EP:n (första spåret ”Do Well” släpptes för fyra månader sedan) verkar duon ha slagit in på en ny väg och det ska bli spännande att se vad det kommer att göra med helheten. Borta är mycket av ”powern” som var så framträdande på tidigare släpp, men melankolin finns kvar. På ”To The Light” är skiftningarna mellan vers och refräng knappt märkbara. Det är i mötet mellan Kleovoulous röst och de flyktiga synthslingorna som den verkliga spänningen uppstår. Det blir aldrig sockersött, för någonstans i den dimhöljda sagoskogen lurar – Trent Reznor! Han är i alla fall en stor inspirationskälla för Kleovoulou, som växte upp i Athen med ett ganska knapert musikutbud.

Bandets andra hälft David Fairweather växte upp på engelska landsbygden. Både Fairweather och Kleovoulou hamnade så småningom i London där de började jobba på samma skola. De upptäckte snart att de delade samma musiksmak och kärleken till retrosynthar. Resten är historia. Lyssna på ”To The Light” nedan.

Följ The Glass Children:
SoundCloud
Twitter
Facebook

Väte – Dark Matter

Väte är inte bara det lättaste och vanligaste grundämnet i universum efter Big Bang. Det är också en mycket lättantändligt ämne. En beskrivning som lika gärna skulle passa på svenska synthpopduon Väte:s sound: luftigt med en pulserande beat och lätta synthslingor som exploderar i ett glittrande eldsken.

I förra veckan (7/12) följde Väte upp sin debutsingeln ”By Your Side” med spåret ”Dark Matter”. Enligt bandet själva handlar ”Dark Matter” om den dragningskraft som kan uppstå mellan två människor. En kraft så stark att den ibland kan vara svår att stå emot, trots bättre vetande. Hur som är ”Dark Matter” är litet stycke oemotståndlig synthpop.

Väte är:
Anders (ASSID, Social Ambitions, Keyboard Cowboy, med flera)
Peter (Peter Aries)

Omslaget är skapat av Thomas Berger

‘November Drive’ – Arcade Velocity

 

Vi firar måndag med fin synthpop från Örebro/Göteborg. Arcade Velocity startade sitt musikprojekt under 2004 och nyligen släppte de den första officiella singeln ‘November Drive’. Fina melodislingor i up-tempo som direkt får min fot att vicka med i takt. Det är catchy i ordets bästa bemärkelse! Albin Ström beskriver singeln så här: ”Kort och gott rör det sig om en mörk poptripp, insnärjd i svajande syntar och hårda baskaggar”

Albin har för det mesta sysslat med experimentell electronica och diverse remixer men så bjöd han in Frej Stansvik att lägga sång och på den vägen blev Arcade Velocity en duo som satsar på att släppa ett album i februari 2017. Spännande!

 

November Drive

Rain makes me want to run
Flashlights climbing up the trees
Tired hands, hold me still
A warm caress of nothing
A swarm of lies leading to the start
You left a strange sound in my heart

And I know it’s you
I can break it down, help you someday soon
And I know it’s you
I can turn this right, find you someday soon

Howling sirens in the white
Closing in on a falling mind
My aspirations made of dust
A faded star beneath the rust
A swarm of lies leading to the start
You left a strange sound in my heart

And I know it’s you
I can break it down, help you someday soon
And I know it’s you
I can turn this right, find you someday soon

 

Medlemmar: Albin Ström och Frej Stansvik

Releasedatum: 29 november

Bolag: Osignade

 

En stilla stadsvy finns också att uppleva om man tittar på videon

Exiles – Red Lights

2048x2048

Hey! Jag har nu motvilligt insett att en lång och skön semester är slut. Men med återgången till vardagen följer också mer fokus på WEIT och inte minst – tid att lyssna igenom all musik som kommit in under sommaren. Tack för att ni fortsätter att skicka in så mycket guld till oss, keep it up!

Så, varför inte sparka igång höstterminen med lite stark syntwave från sydöstra Irland. Trion Exiles började skriva på sin debut-EP i slutet av 2015 och 9 september i år släpps Red Lights EP. Första singeln, med samma namn, målar upp ett maffigt larger than life-synthscape. Det här är syntpop för arenor. (Jag måste erkänna att jag alltid varit svag för arena-pop/rock.) Det går heller inte att ta miste på bandmedlemmarnas (Darragh O’Connor, Johnny Smee och Jack O’Flaherty) kärlek till elektronisk musik i allmänhet och 1980-talets syntpop i synnerhet.

Typiskt för arenaband är att de skriver låtar med tydlig progression. I ”Red Lights” är den starkt synt- och så småningom också gitarrdriven. Syntintrot innehåller ett riff med ett ackord som känns igen från MGMT:s megahit ”Electric Feel”. Men där MGMT dras åt det experimentella, psykedelisk pop som ändrar skepnad, skapar Exiles en betydligt rakare, mer rockinfluerad syntpop. Trion framhåller själva influenser som Hall & Oates, Tears for Fears och soundtracket till den odödliga actionkomedin Dödligt vapen, men jag vill hävda att de likt många andra av dagens syntpopband också inspirerats av MGMT.

Medan jag outtröttligt drömmer om nattliga bilfärder genom L.A. drömmer Exiles om Miami. Vilken stad är egentligen oviktig, för det handlar i djupet om en längtan efter frihet. Så här beskriver Exiles själva den kommande EP:n:

”Released in September 2016, ‘Red Lights’ is an exploration of life, love, fast cars and escaping expectations. It’s a perpetual summer dream, a night-time cruise through the palm trees and neon lights of Ocean Drive, a speedboat ride into a South Beach sunset with the promise of a new dawn.”

Håll utkik på SoundCloud i början av september alltså!

ABSINTH3 – Long Island (feat. Kaye Kiernan)

Värmen vänder åter och syrénerna har snart blommat över. Vad kan passa bättre då än ett stycke chromachroma-kolorerad retro synthwave? ”Long Island (feat. Kaye Kiernan)” av ABSINTH3, eller Ethan Gray som han egentligen heter, är ett passande soundtrack för försommarkvällar med löften. Retrowave får mig ofta att tänka på LA. Möjligen har jag den våldsamma kärlekssagan Drive, med Ryan Gosling i huvudrollen, att tacka för det, men LA har varit en magnet för mig längre än så. (Jag har dock fortfarande inte fått uppleva staden med egna ögon.) Men vem hade kunnat ana att en ung producent från Glasgow skulle skicka iväg mig till amerikanska västkusten med sin glimrande 80’s synthpop? Efter ”Drive”-introt matchas romantiska harmonier och självklara synthslingor med Kaye Kiernans eleganta sång. Det går inte att ta miste på Ethan Gray’s hyllning till 1980-talets synthpop. Och möjligen ”the West Coast”? Tänk solkysst hud, hår som fladdrar för vinden, rollerblades, pastelliga solnedgångar och palmkantade boulevarder. Sommaren kan komma!

Albumet Retropolis släpptes i januari i år.

From Apes To Angels – Perfection

crop mille

Millie Gaum (sång)

Syntduon Apes To Angels från London/Sheffield började göra synthpop/synthwave ihop 2015 och första singeln, Head & Heart, släpptes i skiftet sommar/höst i fjol. Planen är att släppa en EP senare i år och med singel nummer två, Perfection, är de på god väg dit. Mille Gaum (sång) och Andrew Brassleay (synt) vet vad de håller på med. Inspiration får de från bland andra Purity Ring, iamamiwhoami och Grimes. Om debutsingeln Head & Heart var lite trevande och svävande är nya singeln Perfection desto mer driven, om än drömsk. Grunden är dock densamma: retrosyntmattor, liknande ackordföljd och uppbyggnad. Och som From Apes To Angels bygger upp sina låtar! Elegant och precis lagom stegrande. När Millie börjar sjunga på Perfection är jag helt fast. Hennes röst påminner en del om Sarah Blackwoods glasklara, med 90-talsbandet Dubstar, också från UK. Fortsätter From Apes To Angels på det inkörda spåret kommer deras debut-EP bli perfektion.

Sydafrikansk syntpop med Gateway Drugs

Att upptäcka ett nytt band (från Sydafrika!) och sekunderna efteråt behöva inse att de nyligen dragit sig tillbaka. Gateway Drugs är, eller var rättare sagt, en syntpopduo från Kapstaden som har släppt två fullängdsalbum. Ett självbetitlat samt Dare Tonight, från vilken jag plockar låten med samma namn. Båda skivomslagen andas den elektriska bilåkarthrillern Drive med Ryan Gosling från 2011 och ”Dare Tonight” hade säkert hängt kvar länge i konkurrensen om motordrivna syntpoplåtar till soundtracket. På bandets Facebook-sida skriver Andrew Esterhuizen och David Gabriel Thorpe att de hoppas att deras musik ska få fortsätta att leva kvar med fansen. Trevlig fredag och våga ikväll och alla andra kvällar!